Idag hade jag matteprov och jag tror att det gick ganska bra. Så bra att jag unnade mig ett par munkar efteråt som också innebar middag. Japp, då var det konstaterat, jag har officiellt blivit amerikan på heltid. God bless the queen!

Nästa vecka så är det lov (äntligen!) och då händer det en helt del kan jag säga er. Först så blir det konsert på
tisdagen. All time low tillsammans med yellowcard och jag kan knappt vänta! På onsdagen så styr vi skutan norrut. Eller vi och vi, jag kommer nog ligga i baksätet och sova större delen av vägen. San Jose och San Francisco är målen för resan. Vad vi ska göra där är ännu oklart, och hur vi ska sova är vi inte heller helt klara över, bilen ligger högt på listan över troliga sovplatser just nu. Om inte annat så har dom ju en lång bro som man säkert kan kolla på. Jag ska också försöka leta upp inspelningsplatserna för "den långa vandringen". Jag vet att dom är vid bron i början av filmen. Sen har jag ju en kär vän i Carro som bor i San fran så det är ju ett givet möte på resan!

det var ett tag sedan nu. Det kan bero på många saker. Att ja har haft massor att göra i skolan de senaste med prov och test i alla möjliga former. Det kan bero på att ja inte har haft något vettigt att säga. Men jag tror att den största anledning kan va att datorn har vart på "semester".
Det var nämligen så att en dag när jag satt här hemma och gjorde nåt på datorn, farmville tror jag....eller matteläxa kanske, ni får gissa själva. Hur som helst så slocknade datorn helt plötsligt och vägrade starta hur mycket jag än pillade och hur hårt ja är tryckte på knappen. Stendöd var den, som en....jaa sten. Så efter en snabb titt på Yelp så fick jag reda på vart jag skulle lämna den och en halvtimme senare var jag utan dator. Nu stämmer det ju inte riktigt eftersom det finns en dator här hemma som jag får låna och hur många som helst på skolan. Men inte kan jag blogga från en amerikansk dator, vem vet vad som skulle kunna hända! Det sista killen på datorverkstaden sa innan jag lämnade datorn var "det här kommer nog bli dyrt". "ååh jippie" sa jag eftersom jag inte kan få nog av att höra hur dyrt det är laga alla datorer som jag lyckas ta sönder. Det här var dator nummer tre på ca ett år. Men den här gången var det faktiskt inte mitt fel. Det var klumpen som sitter på sladden som inte fungerade. Pappas expertutlåtande är att det kan vara på grund av det är olika strömstyrkor i el-uttagen här i USA och i Sverige. Jag väljer att tro på detta! Så nu har jag en helt ny amerikansk sladd som funkar. Nu är väl bara frågan hur jag ska göra när ja kommer hem. Det löser väl jag på nåt bra sätt.

Tro det eller ej så var det här faktiskt inte det mest intressanta som hände den här veckan. I torsdags så åkte jag och tre uppspelta svenskar till Honda center i Anaheim och kollade på *trumvirvel* LADY GAGA. Efter fem minuter innanför dörrarna kunde vi konstatera att vi antagligen var dom enda straighta killarna i huset. Ja det kanske var att överdriva lite, där var ju alla pappor som hade följt med sina 12-åriga döttrar också. Men det var faktiskt ganska roligt! Det var inte riktigt som en Green Day konsert direkt. Lite flera dansare, lite mer pop och framför allt, massor och massor av prat. Jag är helt säker på att hon pratade lika mycket som hon sjöng. Herregud, på hur många olika sätt kan man berätta för folk att de ska vara sig själva egentligen. Om ni vill veta svaret på den frågan så får ni ta det med Gaga för hon kan säga det på hur många olika sätt som helst. Jaja, jag hade roligt ändå. Trotts att hon inte spelade sin bästa låt.







Vi hade inte bästa biljetterna direkt, men korven i honda center var god!

Dagen spenderade jag på gallerian som ligger typ 2 minuter från huset. Den ska tydligen va en av Kaliforniens största så man kan spendera ganska mycket tid där. Hur som helst, när jag som bäst gick omkring där och funderade på allt och ingenting så mötte jag två vakter. På håll så märkte jag att dom kollade på mig och när vi kom lite närmre varandra så stannade dom mig och sa, va med nu för det här är roligt. Så sa dom ju inte utan dom sa så här "Ursäkta men du måste ta av dig luvan här inne". Ehh, ursäkta va sa du nu sa du? "jo du måste ta av dig luvan för vi måste se hela ditt huvud". Först trodde jag det var nåt slags practical joke som mamma låg bakom. Hon brukar ju ibland fråga om jag fryser när jag har luvan på mig inomhus. Men nej det var inte mamma som låg bakom det här. Det var tydligen en policy dom hade i gallerian. Ja, så vad ska man göra? Jag tog ju av mig luvan och skakade lite på huvudet, amerikanare är ju speciella det vet man ju. Sen kom jag att tänka på alla som har mössa på sig, eller dom som har keps. Säger dom åt dom att ta av sig dom?

Nu har jag bokat flyg hem också. Eller det var inte helt sant för jag kommer göra ett lite depåstopp i England innan jag kommer hem till Sverige. Så runt den 17e juni är jag hemma igen.

Nu är det sommartid här i USA och om jag har förstått det rätt så är det inte det i Sverige än. Så nu är vi alltså bara 8 timmar efter er. eller?
Jaja det har hänt lite saker här nu i LA. I fredags så var jag och magnus i skolan på kvällen och kollade på två high school all-star team som spelade fotboll mot varandra. Det var alltså dom bästa spelarna från dom lokala skolorna som möttes. Vi var där och träffade några spelare från el caminos damlag och någon från herrlaget också. Hjälpte till att registrera och dela ut tröjor till dom som skulle spela. Det mest spännande som hände var när en kille ville ha nummer 21 och han såg ut som ett frågetecken när jag frågade om det var för att Peter Forsberg brukade ha det numret. så jag fick förklara för honom vem Peter Forsberg är.
Och i söndags så var alla vi fyra svenskar inbjuda till en familj på middag. Det är Christopher som har träffat några tjejer i skolan, så i söndags var vi och käka lunch med dom och så bjöd en av dom in oss på middag senare på kvällen. Eftersom dom hade märkt att jag var lite kräsen med maten så frågade hon om Lasagne lät som en bra idé? det gjorde det absolut tyckte jag eftersom de är de bästa jag vet! Så vi åkte dit på kvällen och träffade hennes föräldrar och syskon och kusiner och allt vad det var. Jag förstod inte riktigt vilka som var familj och vilka som var vänner men alla var jättetrevliga i alla fall. Så vi var där och käkade och spelade spel och sånt man gör när man är vuxen. Och den familjen var kristen också, som dom flesta andra här i USA. Så när pappan sa att vi skulle be bordsbön innan maten så kollade han på oss och eftersom vi allihopa antagligen såg ut som fågelholkar så garvade han och sa "det är nog första gången för er va?" Jag var mest orolig för att dom skulle gå runt så att alla skulle säga något, så på någon sekund där så förberedde jag ett lite tal "jag vill tacka mamma och pappa (det ska man säga, de har jag hört på oscarsgalan) och alla mina vänner...." längre än så hann jag inte innan jag märkte pappan redan var klar med bönen och vi inte behövde säga ett ord.

Som ni kanske märker så är skolan här i USA mycket mer tidskrävande än var den var hemma i Sverige. Läxa efter varje lektion och just nu har jag en massa prov att göra också. Idag var det prov i min hälsa- kurs. Vi har läst om olika personligheter, mental hälsa, stress och psykiska sjukdomar. Men det här provet var ganska enkelt om man jämför men vad jag är van vid. Vi fick ett papper med fyrtio "sant eller falskt" frågor, så skulle man bara kryssa i svaret på ett svarspapper (scamtron heter det, man köper dom själv. Så har man inte något svarsformulär så kan man inte göra provet). Det kändes bra och jag behövde bara chansa på ett par frågor. Nästa vecka blir det dock mycket värre. Då är de dags för första matteprovet, Huu! Även om det känns som att jag har koll på det vi gör just nu så har jag ju glömt det vi gjorde för två veckor sedan, så hur jag ska komma ihåg allt på provet har jag ingen aning om. Jag vet ju hur jag kommer fördriva tiden i helgen i alla fall! Sedan håller vi på att skriva en essay på engelskan också, vi ska skriva om en händelse eller person som har betytt mycket för oss. Jag valde faktiskt att skriva om, hör å häpna, Oskar!! Och inte nog med detta så har jag skitmycket att göra på farmville också!! 
Så ni förstår att jag inte har mycket tid över just nu. Men i lördags så passade vi på att åka in till downtown och kolla på hockey. LA kings mot Colorado, vi bokade biljetter för att vi ville se foppa spela och dagen efter vi hade bokat biljetterna så var huvudnyheten på Aftonbladet "Foppa Slutar". Jättekul tyckte vi med tanke på att LA spelade mot detroit (som är sprängfyllt med svenska spelare) två dagar senare. Men Kings vann i all fall och NHL är så mycket roligare att kolla på än elitserien, det enda som är tråkigt är att det inte finns några hejaklackar här.



det blev mål för kings och dom lekte "hur många hockeyspelare får plats i ett mål"






LA kings vann till slut med 4-3. Vi satt och hoppades på förlängning och straffar men det blev inget med det!

Nu har jag vart hemifrån i en hel månad. Visst saknar jag Falkenberg en del, det gör jag faktiskt. Förutom familjen och alla vänner såklart så saknar jag bland annat min säng. Och jag saknar att bli utskälld av pappa för att jag inte har diskat fastän jag har vart hemma hela dagen.
Jag saknar att bara kunna sticka iväg och träffa kompisar direkt utan att behöva anpassa mig efter när bussarna går.
Jag saknar lägenheten (fastän Luchie tjatar på mig så kommer detta aldrig kännas riktigt som hemma), och att kunna träna golf i hallen när inte pappa är hemma.
Jag saknar att sitta nere på Stantons i tre timmar och snacka skit med kompisarna.
Jag saknar att kunna sitta i bastun efter fotbollsträningarna när det är -15 grader ute.
Jag saknar att kunna ta bilen och åka och hälsa på hos mamma över helgen.
Jag saknar att köpa grillchips och onion-dipp på vägen ut till Glommen när jag ska hälsa på hos Claes.

Men sen finns det ju dom sakerna här i USA som jag tycker är skitroliga och som aldrig händer hemma i Falkenberg. Till exempel att få träffa så många nya sköna människor, och få upprepa mitt namn tre gånger varje gång jag träffar någon (hjalmar, no jaalmaar, jaalma.... Karl).
Jag älskar att få berätta och förvåna alla med att jag är från Sverige, och att jag faktiskt kan prata engelska.
Jag gillar att prata med alla om hur det är i Sverige, att vi har snö och typ tio minusgrader just nu.
Jag gillar att bara gå ut i en t-shirt, tycka att det är varmt och sen möta folk som har mössa, vantar och vinterjacka på sig.
Jag gillar att gå till Quizno´s och beställa den fantastiska baguetten "italian classic" naturligtvis utan rödvins vinägrett och tomat.
Jag älskar att kunna åka in till downtown och kolla på basket eller hockey för mindre än 200 kr.
Jag gillar att kunna gå och kolla på bio klockan halv elva på kvällen eller kanske klockan ett på dagen om det passar bättre.

Så jag ska passa på att ta vara på dom här sakerna nu när jag är här, det som jag saknar hemma i Sverige finns ju kvar när jag kommer hem om tre månader. Just nu har jag i och för sig knappt någon fritid alls på grund av skolan och alla läxor. Herregud, vad jag mins av gymnasiet så hade vi inte en enda läxa på tre år, och nu har jag läxa efter varje lektion. Sen är ju en del lektioner två timmar långa, så man är rätt trött i huvudet när man kommer hem. Men idag var jag ute en sväng i all fall. Jag vill ju inte lägga 400 kr på en cykel som jag ska ha här i fyra månader, men jag fick en briljant idé!

 

 

Efter den så väldigt spännande måndagen med mattelektions-jakt och en del orienteringsproblem på skolan så var det skönt att komma till skolan på tisdagen och veta att jag inte skulle behöva göra om allt igen! Jag har ju tre klasser till som jag ska läsa i vår, "Public speaking" "Contemporary health" och en engelska kurs som heter "writing and grammar". Den första vet jag inte så mycket om, och kommer inte få veta så mycket heller på ett tag eftersom den av någon konstig anledning inte börjar förens i april, vilket betyder två lektioner i veckan tre timmar långa båda två, oj vad jag ser fram emot det! Den andra verkar vara ganska rolig, ni som kan er engelska kanske har räknat ut att den han med hälsa att göra och det stämmer bra det. Mer exakt än så kan jag inte beskriva den än men läraren sa ungefär såhär, "om inte jag har fått er att vilja leva ett mer hälsosamt liv när den här kursen är avslutad så är det här ett slöseri av tid". Vem vet, jag kanske kommer hem som en riktig hurtbulle och kanske till och med kan äta ett äpple då och då. Jag tror det handlar en del om både våran fysiska och psykiska hälsa, hur dom påverkar varandra och sånt. Det roligaste med den här klassen var ändå när alla skulle ställa sig upp i tur och ordning och presentera sig själva, berätta vart man har gått på high school osv. Ni skulle sett människornas ansikten när jag ställde mig upp och sa att jag heter Hjalmar Fredin och gick på Falkenbergs gymnasieskola, så många fågelholkar på så liten yta har jag nog aldrig sett. Det blev inte bättre direkt när jag skulle försöka förklara kladdkaka (alla skulle säga sin favorit dessert) "A chocolate cake that is........sticky in the middle", varför sa jag inte bara äpplekaka? Det är ju godare till och med.  Till slut så är det den där engelskan också, den vet jag själv att jag absolut behöver eftersom jag inte är någon stjärna direkt på grammatik och stavning, varken på engelska eller svenska. Så den kursen ser jag nog mest fram emot i vår.
Så då ser mitt schema ut såhär i vår.

Mån och Onsd: 12:30 - 13:30 Fotbollsträning.
15:30 - 17:30 Matte (blää).
Tis och torsd: 07:30 - 10:00 Engelska.
12:15 - 13:40 Hälsa.

Helt okej om jag får säga det själv, lägg märke till att jag är ledig på fredagar.

Åh juste, fotbollen, herregud säger jag bara, det verkar som jenkarna gör allt dom kan för att jag ska åka hem igen. Först får jag inte välja mina klasser själv, sen hamnar jag i matteklassen från helvetet och nu fotbollen. Första träningen var igår och vi var 14 stycken. Det var jag, dom andra två svenskarna (Christopher och Magnus) och sen var det 11 killar till som hade gått vilse på väg till en historia lektion och av misstag hamnat på fotbollsplanen för fotbollspelare var dom absolut inte. Efter träningen sa Coach, som för övrigt verkar vara en skön gubbe, att dom som är med i fotbollslaget inte tränar på våren eftersom dom har så mycket att göra i skolan då. 
Men det är skönt i all fall att skolan har börjat så att jag har fått en "vardag" igen med rutiner och ett schema, det gör att jag känner mig mer och mer hemma här i Kalifornien så att dom kan ju sluta upp med att försöka få mig att åka hem för här stannar jag ett bra tag till!

Efter ungefär två veckors semester här i L.A så var det dags att släpa sig iväg till skolan igen, fast i ärlighetens namn så såg jag mest fram emot att börja ingen, det var ju ändå därför jag åkte hit. College är lite annorlunda jämfört med högskola hemma i Sverige. För att ta det lite snabbt så går det till ungefär såhär. Varje kurs du läser är värd olika många credits (poäng typ) och varje termin så måste det sammanlagda värde av alla de kurser du läser vara minst 12 credits. Dom brukar säga att en credit är en timmes lektionstid på skolan. Så i måndags när jag skulle börja skolan var jag uppsatt på 3 kurser, vilket resulterade i bara 10 credits, två för lite alltså. Om ni kommer ihåg så fick jag precis när jag kom hit till USA göra ett par engelska och matte tester för att dom skulle se vilken nivå jag låg på. Engelskan gick bra men matten gick ju åt skogen så jag är tvungen att läsa fyra mattekurser under två år här på skolan, det innebär alltså en mattekurs varje termin, "bla bla någonting 53b" heter den kursen jag måste läsa först. Men jag hade otur och alla klasser för den här kursen var redan fulla den här terminen (En kurs har många olika lektionstillfällen varje vecka, med olika lärare på olika tider. Så två elever kan läsa samma mattekurs men ha olika lärare och ha lektion vid olika tillfällen i veckan. Så är det med alla kurser här på skolan). Så i och med detta hade jag hade två alternativ att välja mellan.
1) Strunta i att plugga matte den här terminen, hitta en annan kurs jag kan läsa, få mina 12 credits och komma hit under sommarlovet ett vinterlovet för att läsa matten då istället.
2) Springa runt till dom matteklasser som passar mitt schema se söt och snäll ut och fråga läraren om han eller hon kunde låta mig få vara med i klassen, och på så sätt få mina 12 credits denna termin.
Nu finns det ju inte en chans i världen att jag skulle sätta mig i en skolbänk under något av mina lov så jag bestämde mig för alternativ nummer två! Detta blev alltså mitt mål med måndagen, att komma in i en matteklass. Dom andra tre kurserna jag har är alla på tisdagar och torsdagar och dom är jag redan med i så behöver inte oroa mig för dom.
Så, måndag morgon och det var dags för operation mattekurs. jag kollade igenom mitt schema och såg att jag hade fem olika klasser som jag kunde försöka komma in på, varvid den första började 07:45. Klockan 06:50 stod jag vid busshållplatsen och väntade, och väntade, och väntade lite till men ingen buss dök upp. När klockan blivit 07:20 gav jag upp och gick hem igen, och vips, en lektion borta, Fyra av fem kvar. Nästa gång jag gick till bussen så hade den faktiskt artigheten att dyka upp som planerat, tyvärr så kom jag till skolan samtidigt som nästa mattelektion började så nu hade jag tre av fem lektioner kvar att komma med på. Ungefär vid den här tidpunkten började jag tänka tillbaks på min första dag i gymnasiet där jag lyckades komma försent till uppropet och var tvungen att smyga in bland alla nya ettor och samtidigt avbryta rektorn i hans välkomsttal. Men nu fanns ingen tid att bli nostalgisk, istället det var dags att slå på charmen och bege sig mot nästa lektion. Min taktik var att sätta mig utanför klassrummet och precis innan lektionen skulle börja så skulle ja snacka med läraren. När det var en minut kvar till lektionsstart satte jag min plan till verket. Jag stack in huvudet genom dörren, la till med mitt finaste tandkrämsreklam leende och ställde den oerhört charmiga frågan "är den här klassen full?". Sekunden senare insåg jag att jag just ställt världshistoriens mest korkade fråga, för inne i klassrummet låg nästan eleverna ovanpå varandra för att få plats. Så ja, den klassen var full, och nu hade jag bara två av fem lektioner kvar. Till nästa lektion så valde jag att ändra taktik. Nu kom jag istället tidigt till lektionssalen, gick in och satte mig och väntade på att läraren skulle dyka upp, och vilken succé det blev. När läraren kom dit så behövde jag inte ens prata med honom utan han frågade vilka som inte redan var med i klassen men som ville vara det. Så med en hederlig gammal handuppräckning så fixade jag en metteklass och inte bara 12 utan 13 credits, våren är räddad!

Så gick det alltså till när jag gjorde min allra första dag på college i USA. Lite nervöst men väldigt väldigt roligt och spännande.

Från och med idag så borde siffran 21  pensioneras och aldrig mera användas. Hotell ska ändra numreringen på rummen till, 19, 20, 22, 23....samma sak med dagarna i månaderna. Basketspelet 21 (där två eller fler spelare spelar mot varandra. En kastar och om han sätter i korgen får han fortsätta, om han missar får motståndaren kasta därifrån han fångar bollen.) går inte längre ut på att komma till 21 utan till 22. Florence Griffith- joyners "oslagbara" världsrekord på 200m (löpning) för damer från OS i Seoul är inte längre 21,34 utan 22,34. Filmen "21" från 2008 med bl a Kevin Spacey i en utav rollerna får byta namn till "20". Julafton ska firas den 21a december och midsommar infaller härmed alltid den 21a juni. I kortspelet black jack ska man inte längre komma så nära 21 som möjligt utan 22, och man får inte Black Jack utan en Peter Forsberg. Mitt i det gula korset på Sveriges flagga borde siffran 21 synas och vår nationaldag borde härmed vara den 14/2, dagen då Sveriges största idrottsprofil la karriären på is. För det är han, Peter Forsberg, i alla fall för mig som har växt upp med honom. Första idrottslaget utanför Sverige som jag överhuvud taget visste om var Colorado Avalance. När vi spelade hockey på gatan så var man alltid Peter Forsberg, samma sak när vi började spela streethockey, alla ville ha nummer 21 på sin tröja.

Jag mins inte själv straffmålet från 1994 men jag har sett det säkert 1000 gånger om och varje gång är som första gången! Hur många vet egentligen om att det faktiskt var Tommy Salo med räddningen på Kanadas efterföljande straff som avgjorde själva matchen?
Tröja 21 borde pensioneras i NHL, precis som Wayne Gretzkys nummer 99, Kanske i Elitserien också. Kalla mig galen  men för mig så är Peter Forsberg Sveriges bästa Ishockeyspelare någonsin, kanske till och med Sveriges största idrottare någonsin. Större än Stenmark, Wiberg, Sundin, Waldner och Salming!

Så igår när jag låg och kollade på O.C på datorn så plingade det till i min telefon, min svenska alltså. Dit brukar ju ingen skicka nåt så det måste va viktigt tänkte jag och lyckades slita mig från datorn en sekund. Det skulle jag aldrig ha gjort för när jag kollar vem som har skickat sms:et så står det "Ha så kul nu". Ja det var ju kul, ett reklam sms fick mig att flytta mig den hela metern som det var mellan där jag låg på sängen och till min telefon. Så jag hade väl inget annat att göra än att lägga tillbaks telefonen och lägga mig till rätta på sängen igen. Men nä då, efter en minut så plingar det till igen. Va i helskotta tänkte jag, hur roligt ska jag ha egentligen!? Men nyfiken som jag är så pausade jag ännu en gång O.C släpade mig fram till min telefon och slängde ett trött öga på den men hör och häpna, det var Carro Andersson som hade skrivit! Hon var i Santa monica i dagarna och då kunde vi ju inte bara missa att träffas! Så på med kläderna, leta fram lite busspengar och så hux flux ut genom dörren.
Ni har hört om mina problem med bussarna redan så ni kanske förstår att jag var lite fundersam på hur jag skulle komma till santa monica. Förra gången jag försökte så vet jag inte ens vart jag hamnade men busschauffören skrattade nästan åt oss när vi frågade om bussen gick till Santa monica (och vi frågade när vi hade åkt halvvägs). Men jag åkte in till downtown LA, Union station närmare bestämt som är ungefär lika stor som Stockholm central. Där kollade jag på en busskarta för att se hur jag skulle komma till SM, och jag hittade en hållplats där bussen gick ifrån. Tyvärr för mig så låg den på andra sidan union station, så jag går dit. Men nä då det gick inte. Där jag hamnade såg inte alls ut som på kartan och där fanns absolut inte någon hållplats för bussen som jag skulle åka med, så jag går tillbaks till kartan (på andra sidan stationen) där jag hade börjat. Så kollar jag på den igen och bestämmer mig till min egna förvåning att jag ska gå tillbaks och kolla igen, jag kanske bara läste fel på skyltarna. Men nej det hade jag ju inte alls gjort, min hållplats finns inte där. Så ännu en gång så går jag genom hela stationen för att komma till precis samma ställe där jag hade hoppat av bussen på. En tredje gång kollar jag på kartan, den här gången lite mer noggrant för nu ser jag att den buss jag ska åka med har en hållplats som ligger 10 meter bort från mig och kartan. Så när bussen kommer så frågar jag direkt den här gången om hon ska till santa monica och det skulle hon, så jag kan hoppa på och vara lugn.
Efter denna strapats så var jag väldigt glad över att Carro hade hyrt ett rum med två sängar, så jag kunde i alla fall vänta tills nästa dag innan jag försökte ta mig hem igen. Klockan hade hunnit bli rätt mycket så vi gick ut och åt lite och gick runt i Santa Monica, som är hur fint som helst förresten. Det påminner lite om Falkenberg, fast varmare och bättre affärer! Och dagen efter så gjorde vi någonting som jag har längtat efter ända sen jag kom hit till USA, pannkaksfrukost!! Det är nästan så jag kan sträcka mig så långt och säga att det är bättre än nutellamackor och oboy.

Downtown L.A. Inte så mycket att se förutom massa höga hus.



Hittade en skit stor fågel på Santa Monica pier. Han var snäll och ställde upp på en bild innan han flög sin kos.




Santa Monica.




utsikt från en jättehög kulle i Malibu.




Och så Newport beach.


Igår kväll så gick vi och kollade på bio. Vi visste dock inte riktigt vad vi skulle kolla på för film så vi bestämde oss för att ta den som började tidigast. Så vi gick in i salongen och satt där med ca fem andra personer och när reklamen började rulla så började vi inse vårt misstag. Egentligen så började vi ana att vi hade tagit fel film när vi precis satt oss i salongen och hörde barnskrik ett par rader uppifrån. Om man nu lägger ihop detta med att all reklam handlade om nya tecknade filmer från disney så kanske ni kan gissa vad vi hade gett oss in på. Nåväl filmen var tecknad och handlade om en prinsessa som hade magiskt hår som gjorde att man kunde vara ung för evigt. Så en elak tant rövade bort henne när hon var bebis och sen så handlade filmen om hur hon träffade sina riktiga föräldrar och att hon gifte sig med en snygging. Så var det med det, kul hade vi i 1,5 timme i alla fall!

Sådär jag då var man hemma i L.A. igen då (hehe). Santa Barbra var helt fantastisk! Det ligger precis vid havet och staden forsätter upp i kullarna längre inåt land. Det är inte så stort, i alla fall inte med amerikanska mått mätt. Jag skulle kunna beskriva det som såhär. Det är större än Falkenberg och mindre än Los Angeles. Så någonstans där emellan har ni Santa Barbra. Tims skola ligger långt uppe i kullarna och hur fint som helst. Det är en ganska liten skola, där går bara 1500 elever ungefär. Ändå tog det oss två timmar att hitta tennisplanerna där Tim hade träning. Det var väl tur att vi hade GPS i bilen annars är det nog möjligt att vi hade hamnat i Texas istället för Santa Barbra.
Nåja helgen va hur bra som helst. Det var skitkul att träffa Tim igen och se hans skola. Han hade ett par riktigt sköna polare också som vi hängde lite med på kvällen efter vi hade ätit. Skulle gärna gått på skola där så vem vet, kanske tar man lite kontakt med deras fotbollscoach och kollar läget.
Jag träffade för övrigt en väldigt trevlig kille på stället vi åt igår. Inne på toaletten så frågade han mig väldigt artigt om jag hade en cigarett, det hade jag tyvärr inte svarade jag lika artigt. Det gjorde inte så mycket tyckte han för han spelade fotboll så han borde inte röka. Gissa om han sken upp när jag berättade att jag var från Sverige och spelade fotboll. LARSSON skrek han inne på toan. Det var hans favoritspelare sa han, sen kom han på att det fanns en till svensk spelare som var bra. Killen hade nog inte läst aftonbladet för då hade han inte behövt fråga efter hans namn, Zlatan frågade jag om han menade. Det var de ju naturligtvis, "aah, ibra ibra" sa han, fortfarande inne på toaletten. Och vips så var Zlatan den bästa spelaren som fanns. Sedan sa han att han var från Mexico och efter det blev det en liten pinsam tystnad inne på toaletten där jag tror att han vänta på att jag skulle nämna nåt om någon bra mexikansk fotbollspelare, jag känner tyvärr inte till någon och kunde inte ge han samma glada tillrop som han hade gett mig ett par sekunder tidigare. Som tur var så började han fråga varför Zlatan hade så stor näsa. Jag sa att hans pappa inte var svensk och sen hittade jag på en liten historia om att hans mamma var svensk eftersom jag inte hade lust att stå inne på en toalett och diskutera invandrare i Sverige. Men han nöjde sig med det svaret och äntligen kunde vi säga hej då och lämna toaletten.

Nu är klockan halv ett och både mamma och Hanna tycker att jag ska gå och lägga mig så bilder får ni se i morgon. På tal om, det första jag gjorde när jag kom till Tim var att lägga kameran på hans rum och där låg den snällt och väntade på mig tills vi skulle åka tillbaka till L.A. så har tyvärr inga bilder från Santa Barbra. Men det ger mig ju bara ännu en anledning till att åka dit igen!

Nu har jag vart i USA i ungefär två veckor men det tog inte alls lång tid innan jag började märka stora skillnader mellan USA och mitt kära Sverige. Just nu är den största skillnaden faktiskt bussarna. För det första, är det helt omöjligt att förstå sig på tidtabellerna och vart bussarna går. Efter att ha studerat en karta med alla busslinjer i två veckor så har jag äntligen hittat i alla fall bussar som går till skolan, till stranden och downtown L.A. Så det är väl på dom ställena jag kommer spendera mest tid nu i fyra månader. Jag skulle ju kunna hoppa på en buss och se vart jag hamnar, nu när jag är ledig menar jag, jag vill ju ändå se så mycket av L.A nu när jag är här. Men då finns det en liten hake, bussarna slutar nämligen att gå klockan åtta på kvällen. Förstår ni? Klockan åtta på kvällen!! Det är ju bara att höra med pappa hur många gånger jag är hemma före klockan åtta på kvällen så förstår ni hur jobbigt jag har det! Bussarna från downtown går i och för sig till senare på kvällen men då är det fortfarande fyra- fem kvarter mellan mig och där jag bor. Och som ni kanske vet är ett kvarter i USA och ett kvarter i Sverige är inte riktigt samma sak, så det är en gångväg på fyrtio minuter som jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Men det finns också mycket trevligt att säga om bussarna här i Kalifornien. Till exempel så kostar lokalbussarna (som går till L.A downtown) max ca tolv svenska kronor. Men det absolut roligaste är att man träffar så många sköna människor och man pratar faktiskt med varandra, inte som i Sverige alltså där alla sitter för sig själva och är tysta. Om vi har åkt buss här sex gånger så har vi träffat sex olika människor som alla har vart hur sköna som helst. Min personliga favorit är gubben som satt i löparkläder (på bussen?) och när han fick höra att vi pratade svenska sa "the only Swedish word I know is absolut." Eller Mr Gold som vi träffade i tisdags som hade slipat på ett filmmanus i 23 år utan att ha fått det sålt, men han sa att han aldrig skulle ge upp, bra inställning sa vi.  Sedan berättade han om alla platser vi skulle åka till i L.A. och att han kunde vara våran guide för tio dollar i timmen, vi tackade ödmjukt men avböjde. Senast idag träffade jag en trevlig kille från Peru som jag pratade lite med. Han är den som blivit minst förvånad när jag berättat att jag kom från Sverige. Jag tror inte riktigt han visste vad eller vart Sverige vad för något. Ironiskt nog så hade han det absolut bästa uttalet på mitt namn Hjalmar som jag hört här i USA (om man bortser från dom andra svenskarna). När jag är i affärer eller liknande och folk frågar om mitt namn brukar jag kalla mig för Karl.

Eftersom jag har ungefär en vecka kvar innan skolan börjar så tänkte jag åka till  Santa barbra som ligger en bit norr om Los Angeles där min kära vän Tim bor, han pluggar också på college. Jag hade inga större problem med att övertala dom andra svenskarna att hänga med mig så nu har vi hyrt en bil och i morgon bitti så drar vi norrut. Tim slutar inte skolan förens klockan sex i morgon kväll så på vägen dit tänkte vi slå ihjäl några timmar runt i Hollywood och Beverly hills (där är en mening man inte skriver allt för ofta). Det kommer nog bli en grym helg känner jag på mig. Men det är möjligt att det blir lite radioskugga ett par dagar men om NASA kunde snacka med sina gubbar på ca 384 400 km avstånd 1969 så ska väl jag kunna göra mig hörd från Santa Barbra 2011 kan man ju tycka.

Hej alla glada!

Nu har vi äntligen fått igång internet här i huset, för tillfället i alla fall. Det verkar inte vara jätte pålitligt men just nu funkar det.
Så jag kan ju börja med att berätta att än så länge så är allt skitbra här i Kalifornien! Familjen jag bor hos är supertrevliga och hjälper mig med allt, igår tvättade hon till och med åt mig!
Jag har vart en del i skolan på en slags orientation där dom berättade allt om hur det funkar med college och hur de e att bo i USA och sådana saker. Jag kommer inte ihåg så mycket men det mesta lär man sig väl efter hand. Dom hjälpte oss också att välja vilka kurser vi skulle läsa denna termin. Eller jag fick egentligen inte välja någonting för dom hade redan valt åt mig. För det första så väljer dom eleverna som redan går på skolan alla sina kurser på slutet av höstterminen så alla dom roliga kurserna är fulla. Och för det andra så måste vi som inte är från USA göra lite engelska och matte tester så dom vet på vilken nivå vi ligger på. Engelskan gick hur bra som helst och jag behöver bara ta en kurs. Men matten däremot, där gick det åt skogen så att säga. Fyra kurser måste jag ta. De vill säga en vare termin. Tji fick jag för att jag inte ha vart helt vaken på lektionerna i gymnasiet.
De största problemet jag har just nu är att jag har lite svårt att ta mig. Eftersom här nere i torrance där jag bor slutar bussarna gå klockan åtta på kvällen. Så om jag har vart uppe i LA en dag och kommer hem efter det så har jag en gångväg på ca 40 min att se fram emot innan jag är hemma. Så en cykel ska jag skaffa mig så fort som möjligt.

Annars så glider jag mest runt här i området och har det bra. Jag har träffat tre andra svenskar på skolan så just nu hänger jag en del med dom. Vi har vart på stranden en dag och så har vi vart ett par vändor uppe i LA. Bussen dit kostar bara 10 kr ungefär så det är lagom. I lördags var vi och kollade på NBA basket. Det var en upplevelse kan jag lova, jäkligt roligt att kolla på! Bor granne med en stor stor stor galleria också så där har plånboken blivit ett par kilo lättare. Men jag har bara köpt saker jag behöver mamma och pappa det lovar jag!!

Ska försöka ta lite bilder också på omgivningarna det lovar jag. Så ni får se hur jag har det.

have a good one som dom säger här i staterna....

Nu va det ju ett tag sedan jag kom hem men jag har haft sååå mycket att göra de senaste dagarna så har helt enkelt inte hunnit skriva!
Jag tar det lite snabbt. Nyåret firades Trysil och jag tänker inte gå in på onödiga detaljer men vi var åtta killar i en stuga och hade det jäkligt bra hela veckan. Vädret var perfekt och inte så värst mycket folk i backen så det vara bara att ösa på!


Oskar "shaun white" andersson.


Okänd kille på skidor.

Vi kom hem natten till den fjärde och senare samma dag var det dags för nyårscupen. Mellan matcherna gick jag på mirakelkur, panodil mot huvudverk och trolig feber och energidricka mot trötta ben. Vi åkte tyvärr ut i gruppspelet. Men vi kan trösta oss med att vi gjorde de två snyggaste målen i turneringen! 

Efter att spenderat förra julen i ett soligt och varmt Thailand så fick jag i år snällt komma tillbaka till verkligheten och istället pulsa i halvmeter med snö och -15 grader. Julen hos mamma blev en helt klart lyckad jul. Jag fick till och med visa upp mina troligtvis oändliga kvalitéer som kock när jag fräste på lite fläskfilé, potatisgratäng och bearnaisesås dan före dan. Man tager ju vad man haver som den eviga citatmaskinen pippi långstrump sa. Men julen är också en mörk tid, bokstavligt talat, de e fan inte ljust mer än typ 3 timmar om dagen. Efter det är det rent becksvart, tack gode gud att inte SJ ger sig in i elektricitetbranschen. Eller varför inte, tänk vad mycket energi Sverige hade sparat om vintrarna. Tänk så miljövänligt!
En lite otrevlig berättelse så här i juletid. Första natten hos mamma kunde varit bättre. Det hela börjar ungefär 11:00 på dagen innan eftersom det det var ungefär då jag vaknade. Resten av dagen går jag rumt och är dödstrött och kan inte vänta tills kvällen när jag ska få gå och lägga mig. Till slut så kommer äntligen kvällen och jag går och lägger mig, och vad tror ni händer? Jag kan inte sova naturligtvis! Detta i sin tur renderar i ett par mindre trevliga händelser. Först när jag ligger där och tänker på just ingenting får jag en märklig känsla i kroppen, det tar ett tag innan jag förstår vad som håller på att hända med mig. Till slut förstår jag ändå till min förvåning att jag har gått och blivit kissnödig, detta i säg är märkligt eftersom det var en knapp timma sen jag besökte toaletten för att uträtta diverse behov. Efter att ha övertygat mig själv och min kropp att jag inte alls måste gå på toa så kommer nästa bakslag. Jag börjar bli törstig. Nå hade vi nu befunnit oss i Falkenberg skulle det här inte vara några alls stora problem, varken mitt sug över att besöka toaletten eller köket för den delen. Men nu var jag inte i Falkenberg utan i kärr, långt ute i skogen och som jag nämnde innan så är dagsljuset begränsat till tre timmar om dagen. Och nu var det ju så att vi inte befann oss på varken den ena, andra eller tredje av de timmarna så utanför fönstret såg man ungefär såhär mycket                                                  och det var ju inte så mycket. Så nu låg jag där i sängen och funderade på att gå de fem meterna till kranen och ta mig ett glas vatten. Men tillslut så bestämde jag mig för att ligga kvar under täcket och invänta morgonen för att då stilla min törst. Mycket på grund av alldeles för mycket skräckfilm under hösten från min sida. Vem vet vad som gömmer sig utanför mammas svarta fönster. Själv var jag inte ett dugg intresserad av att ta reda på detta så i skydd av mitt täcke låg jag kvar med en brinnande törst i halsen och en oroväckande tryckande känsla i mina nedre delar. Denna berättelse slutar dock lyckligt för till slut lyckas jag somna och till min glädje lite senare också vakna och kunde utan problem reda ut mina för stunden stora problem.

Igår så skulle jag försöka fylla i en ansökan om att få låna från CSN till min blivande utbildning. Det här är inte lätta saker ska ni veta, CSN räknar nog med att alla som ska plugga redan är hjärnfysiker eller liknande. Jag och pappa märkte ganska tidigt att vi inte skulle klara detta själva. Två samtal till CSN, ett till bluechip och en halv skog i pappersförbrukning när jag hade skrivit ut tre ansökningar á tio sidor senare så TROR jag att det är klart. Nu är den i alla fall ivägskickad så förhoppningsvis godtar dom den och ger mig mina pengar.
Sedan var det dags att boka ett besök på den amerikanska ambassaden. Det här var absolut lika svårt, inte fasen gör dom det lätt för oss som vill åka till USA. Nåja, skam den som ger sig. Efter att ha fyllt i e blankett om mig själv där jag ofta sköt lite från höften (jag skrev te x "unknown" på frågan vart jag skulle bo när jag kom till USA, hoppas dom går med på detta) så fick jag svara på en del ganska roliga frågor faktiskt. "har du någonsin varit arresterad för ett grövre brott?" "ingår du i något terroristnätverk?" "planerar du att köpa eller sälja droger i USA?". Kan inte låta bli att fundera på hur många som faktiskt svarar ja på de här frågorna.  Jag svarade nej, förutom på frågan om jag visste vad jag höll på med, där skrev jag "unknown"....

Ja då var det dags för kvällsmat här hemma i Falkenberg. Nutellamackor och ett glas Oboy, nu snackar vi livskvalité!

Igår var det dags årsfest med böljan vilket av tradition brukar vara awsome! 2010 års upplaga var inget undantag. En fest som innehöll allt, champagne, långbord, tal, priser, lotteri, bullens korv, buggdansande, discotramp you name it. Mitt ibland denna uppståndelse så fick till och med jag låna micken en stund. Två av våra tre tränare han nämligen valt att lämna oss inför nästa säsong, och eftersom jag är före detta lagkapten så kunde jag inte låta bli att ordna en liten avskedspresent till dom. Det slutade med att dom fick varsin himmelsblå t-shirt med tabellen tryckt på bröstet, IF böljan högst upp naturligtvis för första gången på tio år! Sen var det ju det här med talandet också. Eftersom makrill (som är lagkapten) inte riktigt är en man som håller låda inför folk så tog jag på mig ansvaret. Det var faktiskt så att jag jag hade förberett ett lite tal. Men när jag väl stod där i dunklet på hemvärnsgården och fingrade på micken med alla de där hundratals ansiktena som alla hade samma nyfikna och förväntansfulla uttryck som ett barn har den 23e december, ja då blev jag banne mig nervös. Det här problemet modell mindre löste jag dock på ett ytterst smidigt och smärtfritt sätt. På bästa politiker manér så drog jag en liten lögn. Jag började med att ursäkta mig och förklara att jag hade förberett ett fantastiskt tal men tyvärr hade "glömt av" hur det gick, efter det var det bara att köra på ren improvisation. Lika enkelt som att vara politiker skulle jag påstå. Tänk inte så mycket på vad du säger och släng in ett skämt i slutet så att folk glömmer vad du precis har sagt.

Dear Mr. Fredin...bla bla bla bla...you have been accepted at El Camino College.

Idag går jag mest gått runt på stan och bara myst i regnet efter att ha hittat det här brevet i brevlådan, underbart. om jag bara vill så kan jag alltså flytta till Los Angeles i januari, och just nu så ser jag ingen anledning till att inte göra det. Att få bo i USA, plugga journalistik och spela fotboll samtidigt kan ju närmast beskrivas som en dröm. Den 25 januari ska jag vara där så med lite tur så får jag uppleva lite svensk vinter innan dess.