Så igår när jag låg och kollade på O.C på datorn så plingade det till i min telefon, min svenska alltså. Dit brukar ju ingen skicka nåt så det måste va viktigt tänkte jag och lyckades slita mig från datorn en sekund. Det skulle jag aldrig ha gjort för när jag kollar vem som har skickat sms:et så står det "Ha så kul nu". Ja det var ju kul, ett reklam sms fick mig att flytta mig den hela metern som det var mellan där jag låg på sängen och till min telefon. Så jag hade väl inget annat att göra än att lägga tillbaks telefonen och lägga mig till rätta på sängen igen. Men nä då, efter en minut så plingar det till igen. Va i helskotta tänkte jag, hur roligt ska jag ha egentligen!? Men nyfiken som jag är så pausade jag ännu en gång O.C släpade mig fram till min telefon och slängde ett trött öga på den men hör och häpna, det var Carro Andersson som hade skrivit! Hon var i Santa monica i dagarna och då kunde vi ju inte bara missa att träffas! Så på med kläderna, leta fram lite busspengar och så hux flux ut genom dörren.
Ni har hört om mina problem med bussarna redan så ni kanske förstår att jag var lite fundersam på hur jag skulle komma till santa monica. Förra gången jag försökte så vet jag inte ens vart jag hamnade men busschauffören skrattade nästan åt oss när vi frågade om bussen gick till Santa monica (och vi frågade när vi hade åkt halvvägs). Men jag åkte in till downtown LA, Union station närmare bestämt som är ungefär lika stor som Stockholm central. Där kollade jag på en busskarta för att se hur jag skulle komma till SM, och jag hittade en hållplats där bussen gick ifrån. Tyvärr för mig så låg den på andra sidan union station, så jag går dit. Men nä då det gick inte. Där jag hamnade såg inte alls ut som på kartan och där fanns absolut inte någon hållplats för bussen som jag skulle åka med, så jag går tillbaks till kartan (på andra sidan stationen) där jag hade börjat. Så kollar jag på den igen och bestämmer mig till min egna förvåning att jag ska gå tillbaks och kolla igen, jag kanske bara läste fel på skyltarna. Men nej det hade jag ju inte alls gjort, min hållplats finns inte där. Så ännu en gång så går jag genom hela stationen för att komma till precis samma ställe där jag hade hoppat av bussen på. En tredje gång kollar jag på kartan, den här gången lite mer noggrant för nu ser jag att den buss jag ska åka med har en hållplats som ligger 10 meter bort från mig och kartan. Så när bussen kommer så frågar jag direkt den här gången om hon ska till santa monica och det skulle hon, så jag kan hoppa på och vara lugn.
Efter denna strapats så var jag väldigt glad över att Carro hade hyrt ett rum med två sängar, så jag kunde i alla fall vänta tills nästa dag innan jag försökte ta mig hem igen. Klockan hade hunnit bli rätt mycket så vi gick ut och åt lite och gick runt i Santa Monica, som är hur fint som helst förresten. Det påminner lite om Falkenberg, fast varmare och bättre affärer! Och dagen efter så gjorde vi någonting som jag har längtat efter ända sen jag kom hit till USA, pannkaksfrukost!! Det är nästan så jag kan sträcka mig så långt och säga att det är bättre än nutellamackor och oboy.