Alltså va fan, det var ju inte så här det skulle sluta! Du hade ju så många fler matcher att vinna, så många fler nollor att hålla, så många fler titlar och medaljer att samla på hyllorna. Du skulle ju framförallt komma tillbaka till HV71 och vinna SM-guld igen. Du skulle komma hem och göra kullerbyttor framför North Bank igen! Så många lyckliga år kvar att leva, du har ju en hel familj att ta hand om! Det är helt ofattbart att du har lämnat oss, bara sådär på några sekunder.
En gång fick jag äran att träffa dig, efter SM-guldet 2008, du skrev en autograf på min Hv-tröja, den kommer jag aldrig att slänga. Jag rotade lite i mina lådor här hemma och hittade en tidning från 2004, förstasidan är en bild på baksidan av en hockeytröja, LIV #1 och rubriken "Nu är du nummer 1". Du kommer alltid att vara nummer 1 i mitt hjärta och i många andras, och vi kommer aldrig glömma dig, den fantastiska person du var och den gudomliga hockeyspelaren. Tack som fan för allt Stefan! (nu är det våta kinder)

 

21/12/1980 - 07/09/2011

..i somras så var jag och hälsade på Elin i England, där fanns det en massa djur!









eller ja, en massa var kanske att ta i, men det är i alla fall fler än vad vi har hemma på nygatan. Här rullar livet på som vanligt. Jag jobbar på gekås pappa i Laholm. Men idag har jag varit ledig och gjort en massa saker. Jag har diskat, tvättat, handlat och bakat. Och snart ska jag iväg och spela fotboll om inte bollen blåser iväg vill säga nu när det blåser storm här i Falkenberg, håll tummarna!

jo det var ett tag sedan nu, igen....Men jag har faktiskt jobbat skitmycket just nu, och när´jag väl är ledig så finns det alldeles för mycket att göra för att jag ska ha tid att sitta vid datorn.
I veckan var det tydligen en massa poliser i ullared som letade efter två svarta bilar. Med tanke på hur mycket folk det var på Gekås så gissar jag nog att dom hittade fler än två svarta bilar på parkeringen. Dom skulle ju i och för sig innehålla män med vapen också, så ett par bilar kunde dom nog sortera bort rätt så snabbt. Vi hörde i alla fall ingenting om detta mer än det vi läste i tidningarna dagen efter så det kan ju inte vart så värst allvarligt.

Ja alltså jag har inte försvunnit från jordens yta även om det kan verka så. Ja har inte skrivit en rad sen jag kom hem från USA och det kan bero på en del saker, mest lathet skulle jag tro. Men under tiden här så har jag haft lite semester så jag åkte till borlänge och peace & love, väldigt roligt tyckte jag det var. Sen har jag börjat jobba på gekås igen, skönt att få göra lite kroppsarbete! Och till sist så har jag precis fått reda på att jag har kommit in på en skola till hösten, Mediakommunikationsprogrammet, inriktning media, idrott och pr. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska börja eller inte. Eftersom jag sökte innan jag hade fått jobb så får jag nog se hur mycket jag får jobba i höst. Hade vart skönt att tjäna lite pengar för en gångs skull!

jahopp, då va alla mina kläder, skor och diverse annat som jag har samlat på mig här i USA nedpackat i väskan inför hemresan. Jag har inte vägt väskan än men jag hoppas verkligen att den inte väger för mycket, vet inte riktigt vad jag skulle göra i så fall.
Nu är det bara en dag kvar i Kalifornien. Samtidigt som det ska bli obeskrivligt skönt att få komma hem igen så är det ju klart lite tråkigt också. Jag kommer sakna USA och alla människor som jag har träffat här, och jag är säker på att jag kommer komma tillbaks hit inom en ganska så snar framtid. Jag vet inte om jag har nämnt det men jag kommer ju inte åka tillbaks hit i höst utan jag stannar hemma i Sverige istället. Just nu känns det helt okej men jag antar att framåt augusti kommer jag nog längta tillbaka hit lite grand.
Jaja, om några dagar landar jag i England och får träffa Elin och Rocky igen, pappa också naturligtvis eftersom han är där och hälsar på just nu. Vilket jäkla sammanträffande va? Att han skulle åka dit samtidigt som jag kommer, helt galet! Och sen om ytterligare ett par dagar så får jag träffa mamma och Hanna igen, och jag kan lova er att det finns inte någonting i hela USA som kan mäta sig med detta!

Förra veckan så hade jag kanske den mest hektiska torsdagen på länge! Jag skulle hålla ett tal om Olof Palme i min "Public Speaking" kurs. Det hela började egentligen på onsdagen efter fotbollsträningen när jag skulle göra klart alla småsaker innan talet.  Efter en sekunds funderade så kom jag på att jag hade ganska mycket kvar att göra. För det första var jag tvungen att skriva klart talet, jag var tvungen att hitta ett citat att avsluta talet med, jag skulle fixa en röd slips, ja skulle köpa ett gigantiskt block där jag skulle skriva ner stödord för mig själv och publiken. Sen var jag också tvungen att skriva en källförteckning, jag skulle också skriva ut alla källor från internet och översätta dom eftersom det mesta jag hittade om Olof Palme var skrivet på svenska. Till slut skulle jag också kopiera typ 30 papper där dom andra i klassen skulle skriva vad dom tyckte om talet också. Och nu var det alltså onsdag så jag insåg ju att jag hade en hel del att göra på kvällen. Sen kom jag på en annan sak, jag skulle ju på konsert på kvällen. Så jag han skriva lite på talet innan vi åkte in till downtown och kom inte hem förens 2 på natten till torsdagen. Så ni kan förstå att jag hade en del att göra på min två timmars rast på torsdagen innan talet. Gissa om jag var nervös innan jag skulle hålla talet, men det gick faktiskt bra ändå, läraren gillade det ändå och jag fick ett A!!!
En annan sak jag har gjort i veckan är att tagit ett blodtest för att kolla hur mycket kolesterol jag har i blodet. Detta gjorde jag eftersom vi fick extra poäng i min hälsokurs. Allting stod bra till och läraren gav mig "A big swedish smile" som betyg på den uppgiften.

I lördags när jag vaknade (vid 2 tiden) så kikade jag lite på datorn innan jag gick och ut och la mig vid poolen, och jag blev väldigt glad när jag läste följande på twitter, "Vi gör en gratisspelning i Hollywood i kväll, ta med chips och dipp.". Det var en kille ur ett av mina favoritband All Time Low som hade skrivit det. Så det blev en trevlig kväll i Hollywood med Carl och Magnus!

 

Efter att ha läst om mamma och pappas äventyr på Borås djurpark tillsammans med mina två kära kusinbarn, blev jag så himla sugen på att gå på zoo att jag drog med min hajk-kompis Magnus till Los Angles zoo. Det va så längesen jag var på zoo zenast (hehe), tycker nog inte att änderna och grisarna på vallar räknas som djurpark, så det var skitrolig att gå omkring och kolla på alla konstiga djur! Och håll i hatten nu gott folk, knyt skorna ordentligt och sätt på farthållaren nu kör vi!!

Igår åkte jag och Magnus iväg till Malibu för att gå på hajk. För mig har hajk alltid betytt att man går ut i skogen, bygger ett vindskydd och lever på bark och rötter. Här i USA så är det mer en promenad i skogen, ibland innefattar detta också en del bergsklättring.
Eftersom vi var tvungna att åka buss så bestämde vi oss för att åka tidigt. Klockan 07:00 hoppade jag på bussen, tre byten, ett stopp i Santa Monica och 3 timmar senare så hoppade vi av bussen och skulle leta reda på vart vårat "trail" började. Det här löste vi ganska bra eftersom jag hade varit smart nog att fixa fram en karta till oss dagen innan.

Idag när jag skulle laga mat så hittade jag en intressant text på sidan av tomatsås-burken. Det stod såhär "blabla företagets namn....vi tror på att hjälpa mödrar att laga näringsrik mat åt våra barn". Det jag får ut av detta är att enligt det här företaget så är det alltså mammorna som ska stå för matlagningen åt familjen. Samtidigt på Spotify så spelas det en reklam just nu som går ut på att en kvinna klagar på att hennes man inte har något körkort och hans pappa måste komma och köra bilen varje gång dom ska någonstans. Kvinnan kan alltså inte köra bilen själv, hon ska ju stå i köket och laga mat åt familjen.
Så trodde jag att tiderna hade förändrats och det var helt okej att pappor lagade mat åt sina barn, och att mammor körde bilen när det var dags att hälsa på hos mormor, men så är det kanske inte. Hallå, 1940-talet ringde och ville ha sina ideologier tillbaka!!!!

Idag har vi vart och hjälpt till på skolans årliga golfturnering, denna hölls i Parlos Verdes uppe i bergen. Där bor alla som inte riktigt har råd att bo i hollywood men som har lite för mycket pengar för att bo nere med oss i dalen. Hade jag tagit med kameran hade jag kunnat visa hur löjligt fint banan låg med utsikt över havet, men det gjorde jag inte, däremot hittade ja en bild på google som är tagen på banan.



La till mig själv i bakgrunden också så ni ser att jag verkligen var där.

Hjälpa till var det ja, det enda vi gjorde var egentligen att bära en kartong var från en bil in till restaurangen och sen rada upp alla priser på ett bord. Efter det var vi färdiga och fick vänta 4 timmar på att få mat. Jag och magnus spelade lite fotbollsbasket med en golfboll vi hittade, chrille lånade en klubba och gick till ranchen och slog lite bollar. Jag fick äran och slå ett slag också och smackade iväg bollen spikrakt en sisådär 130 m inför ett gäng imponerade tjejer från damlaget på skolan som också var där.
Maten va fantastisk men precis när jag satte gaffeln i efterrätten så fick alla hyper-bråttom och jag fick slänga i mig det sista så det var inte så kul!

• uppsatts ska va inlämnad i morgon.
• tal om social media ska förberedas och framföras i morgon.
• Måste lära mig knyta slips eftersom jag är tvungen till att ha kostym på mig när ja framför talet.
• matteprov på onsdag.
• 6 matteläxor ska göras innan onsdag.
• prov i hälsa på torsdag.

lovar att höra av mig nästa vecka och berätta om jag överlevde eller inte, just nu är det låga odds på att jag överlever.

TAADAAA! Om någon undrar vad jag har gjort idag så ska jag berätta det för er. Började dagen med att i natt ta brädan hem från calle som bor nere vid stranden, det hela resulterade i två ordentliga vurpor. När jag väl kom hem gick jag och la mig och sov i hela två timmar innan jag vaknade pigg som en ärta och kunde inte sova mer på hela natten, klockan var då 03:00. Efter att ha kollat klart på första star wars filmen så fortsatte jag dagen med att spela bort 100 kr på poker. Nu hade det blivit dag igen och jag bar mig ut på stan för att leta upp en kostym som jag måste ha på tisdag när jag och två andra killar ska framföra ett tal om "social networking" i min public speaking klass. Jag lyckades hitta en hel kostym för 62 dollar, typ 400 kr. Nu var klockan ungefär fyra på eftermiddagen och resten av kvällen har jag ägnat åt att ändra om bloggen. Som vanligt hade jag inte koll på hur man gör med alla koder och grejer som man ska ändra på men till slut så fick jag det som jag ville ändå!

Ja då har an blivit ännu ett år äldre. Det hela började redan vid 12 snåret i går natt när Luchie och hennes dotter Tiffany sjöng för mig, eller egentligen började det väl några timmar tidigare när jag fick ett vykort av min kära syster Hanna.
Dagen har vart lite upp och ner här annars. Den började bra med att jag öppnade min mail och fick se att jag har fått jobb i sommar på Gekås, och var ju minst sagt en bra start på dagen. Sedan spenderade jag två timmar på med att ha lektion i engelska på skolan där jag håvade in ett A på min senaste essay. Lite senare får jag reda på att jag har ett prov i halsokursen senare på dagen, ett prov som jag hade två timmar på mig att plugga till, samtidigt som jag hade sjuuukt mycket läxor att göra till min public speaking kurs. Så min lunchrast var ju sisådär rolig. Men till min stora förvåning så gick nog provet i hälsan ganska bra och alla läxor redde ut sig till slut så det blev en bra skoldag ändå!
Nu på kvällen så har jag vart ute och ätit mat med Luchie och hennes bror och hans....ja jag vet inte om dom e syskon eller gifta faktiskt. Trevligt var det i alla fall och det hela avslutades med att personalen på restaurangen kom in med efterrätt samtidigt som dom sjöng för mig, underbart roligt tyckte jag!

Vill passa på och tacka för alla gratulationer också. Hur dom än har kommit, vykort, mail, SMS, facebook, skype....Tack så hemskt mycket allihopa, jag saknar alla ofantligt mycket och det ska bli hur kul som helst att få träffa er i sommar!

Som ni kanske har märkt så saknas det ett par dagar i helgen som vi va i SF. Och eftersom de dagarna visst har ägt rum även här i USA så tänkte jag berätta om dom också.

Lördag: Efter att ha vaknat upp i Carros lägenhet och konstaterat att hon inte var kvar så fick jag och Calle bekanta oss med Carros rumskamrat som jag tyvärr har glömt namnet på. Men jag kommer ihåg att hon var snäll och lät oss låna deras dusch. Hon försökte också hjälpa oss med att hitta på nåt att göra under dagen. Vi bestämde oss för att vi skulle åka ner till hamnen och se vad det kostade att åka över till alcatraz. Så efter en fantastisk frukost bestående av ost och skink-omelett så hoppade vi på spårvagn F till hamnen. Den här gången fick Calle som han ville och vi skulle åka dom vanliga spårvagnarna som inte var fulla med turister. Men gissa vad, den här spårvagnen var det mer till och med mer folk på och vi fick vänta lika länge som vi fick göra på dom där roliga spårvagnarna som kostade 2 dollar mer. På vägen så såg vi faktiskt Carro utanför fönstret, men eftersom jag stod mitt i vagnen omringar av massa pensionärer så bestämde jag mig att inte börja skrika och flaxa med armarna mot henne, vem vet hur många hjärtattacker det hade kunnat frambringa! När vi väl kom ner till hamnen så skulle vi alltså ta reda på vad det kostade att åka till alcatraz, den frågan förblev dock obesvarad eftersom nästa tur som vi kunde få åka med på inte gick förens två dagar efter att vi åkt hem till LA igen. Lite besvikna men ändå lite glada över att vi sparade dom pengarna så började vi istället leta upp en trappa på ungefär 800 steg som gick upp till ett utsiktstorn som ligger mitt i SF.
Att hitta det här tornet var inte så svårt, det står nämligen högst uppe på en kulle och syntes över hela stan. Att hitta trappan däremot var en jobbigare uppgift. Eller så jobbig var den inte eftersom vi hittade en trappa som gick åt rätt håll, uppåt alltså, och låg vid kullen. Det enda var att trappan började på en bakgård bland massa soptunnor. Men som sagt det var en trappa och den gick uppåt så vi började klättra. Detta visade sig vara ett genidrag eftersom att en kvart senare så stod vi i kön till hissen som gick högst upp i utsiktstornet. 800 steg var det däremot inte, inte ens i närheten så vi kanske tog fel trappa ändå. Nåja, ni har sett bilderna från tornet så vi var alltså där ett tag innan vi än en gång gick in mot centrum för att hitta något att göra på kvällen och att äta.
Bio bestämde att våran kväll passade utmärkt för. Innan filmen började så hade vi någon timme att slå ihjäl, detta gjorde vi genom att göra det mest intressanta vi kunde hitta på, åka rulltrappor. I San Francisco har dom minsan rulltrappor som inte bara går uppåt utan dom svänger också. Sånt har jag då aldrig sett hemma i Sverige någon gång. Efter filmen var slut blev det lite kvällsmat innan det var dags att krypa till kojs, den här natten spenderade vi i bilen. Detta har jag i efterhand hört är olagligt, ännu en konstig lag här i USA. Det borde alltså betyda att om du är hemlös men råkar äga en bil så får du inte sova i den. Nu vaknade vi upp utan någon lapp på fönsterrutan och vi hade alltså lurat lagens långa arm, sovande.

Söndag: Det var dags att åka hem till LA igen men först så åkte jag och Calle till Berkley där vi gick omkring ett par timmar. Vi passade på att kolla in univeristy of berkley också, det såg ut ungefär som jag väntade mig att det skulle se ut, det var stort, byggnader i engelsk stil och ganska folktomt eftersom det var söndag.
Efter ett par timmar åkte vi och plockade upp Magnus och Christofer och åkte hem till LA igen.

Ja då var det dags att fortsätta med San Fran. Fast först måste jag bara klargöra en sak, här utelämnas ingenting mamma.

Fredag: Efter en härlig torsdag så börjar fredagen på sämsta tänkbara sätt, eller egentligen så var det torsdagen som slutade illa och fredagen var fortsättningen. Sent på kvällen på torsdagen, precis innan det var läggdags i rum fem på globetrotters in downtown SF så gör jag en fasansfull upptäckt, jag har glömt min kudde på motellet där vi sov natten innan! Inte nog med att jag fick försöka sova på en kudde som närmast kan beskrivas som en hopvikt handduk, jag får också sitta hela frukosten och vara orolig för om jag någonsin kommer få se min kära kudde igen! Frukosten som bestod av jordnötssmör och sylt mackor serverades i köket på vårt hostel. I samma kök, vid samma frukost träffade vi två gubbar (män) som gjorde som alla andra människor som vi träffar här i USA, dom frågade naturligtvis vart vi kom ifrån. Det visade sig att en av dom hade vart i Sverige och den andra hade en farfar som var helsvensk. Tänk va världen är liten ändå.
Efter frukosten så bar det genast av mot vårt gamla motel på en hederlig gammal kudd-jakt! Jag minns en gång när jag glömde "vovven" på ett hotell i Tyskland för en massa år sedan, det var nog ännu värre än vad detta var. Som tur var så slutade båda historierna bra, kudden var kvar i vårt gamla rum och "vovven" sitter här på en av mina byråer och vaktar mitt rum när jag inte är hemma.
Efter ett par oroliga timmar så kunde jag andas ut igen och vi bestämde oss för att det var dags att åka till golden bridge. Att hitta dit visade sig vara ungefär lika svårt som att hitta ett mjölkpaket i ett kylskåp, vägen som gick utanför motellet gick nämligen hela vägen till bron, och då var det ändå ett par mil att åka. Så, att hitta vägen dit var alltså väldigt enkelt, att komma av vägen var lite svårare. Vi skulle ta sista avfarten innan bron, så vid tredje sista avfarten så la jag mig i högerfilen, vid näst sista avfarten började jag fingra på blinkersspaken och sen, så var vi på bron. Det visade sig att näst sista avfarten i själva verket var den sista avfarten. Nåja, det fanns ju utsiktsplatser på andra sidan bron också märkte vi så vi stannade där och tog lite bilder. Sen upptäckte vi att det fanns en annan utsiktsplats på andra sidan av motorvägen uppe på en kulle. Dit ville jag absolut åka, detta möttes dock av starkt motstånd av Christofer som både var hungrig och vill gå på toa, "synd att det är jag som sitter vid ratten" sa jag och körde upp oss på kullen ändå. Jag tror nog att Christofer nöjt en hel del av utsikten ändå faktiskt. Men vi stannade inte så länge utan begav oss mot nya mål istället.
Det hade börjat ticka mot eftermiddag och det var hög tid för oss att åka över till Oakland som ligger på andra sidan av San Franciso bukten. Där skulle vi släppa av Magnus och Christofer på en skola där dom skulle hälsa på och spela lite fotboll i två dagar. Detta betydde att jag och Calle fick klara oss själva ett tag. Det första vi var tvungna att göra var att tanka bilen. Eftersom Magnus hade hyrt bilen hade vi ingen aning om vilken slags bensin vi skulle tanka och han svarade inte på sin mobil, så fick fick glatt köra runt en vända i utkanten av Oakland tills han svarade. Under tiden så fick jag ett efterlängtat samtal av Carro som var ledig på kvällen och ville hitta på något inne i SF. Hon blev nästan chockad när jag berättade att vi var ute i en förort till Oakland. Det var tydligen bland som värre ställena att hålla till på. Så jag och Calle visste knappt vad vi skulle ta oss till, två turister i en bil utan bensin helt ensamma i en livsfarlig förort. Men då, som om han hade hört vårt samtal med Carro fastän han var flera kilometer bort svarade Magnus på vårt sms om vilken bensin vi skulle tanka med, "den billigaste", svårare än så var det alltså inte. Så efter ett snabbt besök på närmsta bensinmack så for jag och Calle raka vägen in till trygga SF för att träffa Carro.
Carro bodde mitt inne i centrala SF i en liten lägenhet med en annan tjej. Så det var inte svårt att hitta dit som tur var. Vad som var svårare var att hitta på någonting att göra på kvällen. Eftersom ingen av oss hade åldern inne för att gå ut, och eftersom man knappt kommer in på ställen här i USA även om man inte tänker dricka så blev det, tro det eller ej, jobbigt att hitta på någonting att göra. Men till slut så hittade Carros kompis en stand-up krog dit man var mer än välkommen till även om man inte var 21. Först gick vi ut och åt på ett ställe som hette "grove". Ett skönt ställe som är lite svårt att förklara mer än med själva namnet, det var "grovy" helt enkelt, och dom hade bra mat. När vi skulle iväg till stand-up klubben så tog vi en taxi och äntligen fick jag och Calle svaret på en fråga vi hade funderat på länge menads vi var i SF, varför folk står och vinkar vid övergångsställena. Dom är alltså inte överdrivet trevliga i SF, dom vill bara ha en taxi. Anyway, när vi stod i kön in till klubben så kom en kille och skulle kolla våra leg, och eftersom vi skriver årtal annorlunda jämfört med vad dom gör här i USA så fick jag den vanliga reaktionen när jag visade mitt, kisande ögon, en konfunderat ansiktsuttryck och frågan "är den femman eller trean som är månaden". Så här står det i mitt leg, 1990-05-03, så här skulle det stått om jag hade ett amerikanskt, 03-05-1990. Så när jag svarade ärligt att det var femman som var månaden fick jag ett stort X på handen som visade att det enda jag fick köpa i baren var läsk eller red-bull. Efteråt sa han med ett leende "du kunde ju bara sagt att det var trean som var månaden". Jo tack, det har jag gjort förut och det brukar funka utmärkt men just den här dagen kände jag för att vara helt ärlig och inte utnyttja systemet för att kunna dricka en öl. Så det blev red-bull den här kvällen och killarna som körde stand-up var skitroliga så det blev minst sagt en lyckad kväll. Men kvällens höjdpunkt kom ändå efter showen, Carro bjöd in mig och Calle att sova på deras golv. Så vi slapp sova i bilen där här kvällen och det var väldigt skönt!
Snipp snapp snut så var denna dagen slut.

Nu är jag hemma i Torrance igen och det kunde inte vart skönare. Efter att ha sovit på motel, hostel, golv och i bilen så var det rätt skönt att få lägga sig i sin egen säng igen. Speciellt efter att jag kört hela vägen från San Francisco med ett enda kort bensinstopp. Tänkte skriva om hela äventyret i morgon, och ja kan lova att det kommer bli bra läsning. Jag menar, ni kommer få hör om när jag tappade bort min kudde, när jag körde bil i centrala San Fran, om hur jag och Carl hittade till en skola uppe i bergen utan GPS eller telefon. Ni kommer få läsa om hur jag tvingade Magnus och Carl att åka dom klassiska spårvagnarna, Och hur blev vi egentligen lurade av oss själva till att äta på en svindyr restaurang? Allt detta och antagligen en hel del mer kommer det bli. Men tillsvidare nöjer jag mig med bilder.

Idag när jag kom hem till lägenheten efter att ha spenderat natten på magnus och chrilles golv så fick jag e liten överraskning, Larmet var på. Kan jag koden till larmet? Nej. Jag visste ungefär vilka siffror som ja skulle trycka på men inte riktigt i vilken ordning jag skulle göra det. Så där hade jag 15 sekunder på mig att testa typ 10352 st olika kombinationer av siffror som jag TRODDE var med i koden. Till min stora förvåning med tanke på oddsen så lyckades jag inte komma på rätt kod, vilket ledde till att larmet gick på. Nästa uppgift var att i det oerhört tillfredsställande och inte alls stressande ljudet av larmet leta upp Luchies telefonnummer, som jag en gång i tiden hade på en lapp i min plånbok men nu helt plötsligt är borta. Och så var jag tvungen att leta upp laddaren till min mobiltelefon som inte hade något batteri, samtidigt som jag alltså vänder upp och ner på mitt rum i jakten efter Luchies nummer. Efter en stund så ringer hemtelefonen och jag kan nästan gissa vem som ringer, och visst hade jag rätt. Det var vaktbolaget som förklarade för mig att larmet hade startat i lägenheten och om allt va okej. "Jaså har larmet startat" tänkte jag, här svarar jag i hemtelefonen men inte har jag märkt att larmet startat, inte märker jag oljudet som håller på att spränga mina öron. Sen fick jag berätta för han att ja försökte få tag i Luchie så då lät han mig lägga på. Sen hände nåt magiskt, jag fick en uppenbarelse. En röst sa åt mig att kolla på min telefon, vilket jag gjorde. Och där var det, jag fick alla mina frågor besvarade. I ett SMS från Luchie där hon hade skrivit att hon hade satt på larmet och va koden var. Så efter ett par hemska minuter fick jag äntligen tyst på eländet och kunde andas ut ett tag. I ungefär 10 minuter för då är det någon som knackar på dörren. Det var polisen som kom på besök och undrade om jag var en rånare. Det var jag ju inte så dom nöjde sig med att kolla lite på mitt körkort och skriva ner mitt namn innan om lämnade mig ensam igen. Så vem vet, nu kanske ja finns i polisregistret här i Torrance.