Nu har jag vart i USA i ungefär två veckor men det tog inte alls lång tid innan jag började märka stora skillnader mellan USA och mitt kära Sverige. Just nu är den största skillnaden faktiskt bussarna. För det första, är det helt omöjligt att förstå sig på tidtabellerna och vart bussarna går. Efter att ha studerat en karta med alla busslinjer i två veckor så har jag äntligen hittat i alla fall bussar som går till skolan, till stranden och downtown L.A. Så det är väl på dom ställena jag kommer spendera mest tid nu i fyra månader. Jag skulle ju kunna hoppa på en buss och se vart jag hamnar, nu när jag är ledig menar jag, jag vill ju ändå se så mycket av L.A nu när jag är här. Men då finns det en liten hake, bussarna slutar nämligen att gå klockan åtta på kvällen. Förstår ni? Klockan åtta på kvällen!! Det är ju bara att höra med pappa hur många gånger jag är hemma före klockan åtta på kvällen så förstår ni hur jobbigt jag har det! Bussarna från downtown går i och för sig till senare på kvällen men då är det fortfarande fyra- fem kvarter mellan mig och där jag bor. Och som ni kanske vet är ett kvarter i USA och ett kvarter i Sverige är inte riktigt samma sak, så det är en gångväg på fyrtio minuter som jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Men det finns också mycket trevligt att säga om bussarna här i Kalifornien. Till exempel så kostar lokalbussarna (som går till L.A downtown) max ca tolv svenska kronor. Men det absolut roligaste är att man träffar så många sköna människor och man pratar faktiskt med varandra, inte som i Sverige alltså där alla sitter för sig själva och är tysta. Om vi har åkt buss här sex gånger så har vi träffat sex olika människor som alla har vart hur sköna som helst. Min personliga favorit är gubben som satt i löparkläder (på bussen?) och när han fick höra att vi pratade svenska sa "the only Swedish word I know is absolut." Eller Mr Gold som vi träffade i tisdags som hade slipat på ett filmmanus i 23 år utan att ha fått det sålt, men han sa att han aldrig skulle ge upp, bra inställning sa vi.  Sedan berättade han om alla platser vi skulle åka till i L.A. och att han kunde vara våran guide för tio dollar i timmen, vi tackade ödmjukt men avböjde. Senast idag träffade jag en trevlig kille från Peru som jag pratade lite med. Han är den som blivit minst förvånad när jag berättat att jag kom från Sverige. Jag tror inte riktigt han visste vad eller vart Sverige vad för något. Ironiskt nog så hade han det absolut bästa uttalet på mitt namn Hjalmar som jag hört här i USA (om man bortser från dom andra svenskarna). När jag är i affärer eller liknande och folk frågar om mitt namn brukar jag kalla mig för Karl.

Eftersom jag har ungefär en vecka kvar innan skolan börjar så tänkte jag åka till  Santa barbra som ligger en bit norr om Los Angeles där min kära vän Tim bor, han pluggar också på college. Jag hade inga större problem med att övertala dom andra svenskarna att hänga med mig så nu har vi hyrt en bil och i morgon bitti så drar vi norrut. Tim slutar inte skolan förens klockan sex i morgon kväll så på vägen dit tänkte vi slå ihjäl några timmar runt i Hollywood och Beverly hills (där är en mening man inte skriver allt för ofta). Det kommer nog bli en grym helg känner jag på mig. Men det är möjligt att det blir lite radioskugga ett par dagar men om NASA kunde snacka med sina gubbar på ca 384 400 km avstånd 1969 så ska väl jag kunna göra mig hörd från Santa Barbra 2011 kan man ju tycka.