när det tar slut..

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle skriva om mormor här. Det kändes konstigt på något sätt att berätta för hela Internet att min mormor är död, det är en sån sak som man ska prata med människor om. Men nu känns det som att jag måste skriva här. Vet inte om det beror på att jag är för dålig på att uttrycka mig när jag pratar eller om jag helt enkelt bara måste få ur mig något just nu. För det var faktiskt just precis nu, mer än tolv timmar sen mamma berättade för mig vad som hade hänt som jag faktiskt förstod att hon faktiskt är borta.
Det som slog mig mest var att det är inte när jag tänker på att jag aldrig kommer få träffa henne igen som det är som värst, det är när jag tänker på alla minnen jag har av henne och att jag aldrig kommer få några fler.
Jag minns när vi spelade svälta räv i deras kök, när vi åkte och handlade och jag fick välja vilken serietidning jag ville till och med en Kalle anka pocket, hennes underbara kola kakor som faktiskt är dom godaste jag har ätit, det var alltid hos mormor som man fick det godaste maten, jag mins när hon läste 91:an tills jag somnade. Men det finns ett minne som är alldeles speciellt som jag aldrig kommer glömma och alltid ha med mig vart jag är tar vägen i världen. Mormor gav mig de föremålet som kanske har betytt mest för mig under hela min uppväxt, vovven. Min gosedjurshund som jag bar med mig överallt och trotts han har blivit kliad tills svansen har ramlat av flera gånger, tvättats för många gånger i tvättmaskinen, glömt på ett hotell i tyskland, blivit av med nosen i ett slagsmål med en annan hund i huset så var han med mig i skolan och så fort jag blev ledesen så var han där och delade tröstande med sig av hans mjuka svans och nu står han fortfarande stadigt här på mitt rum och ser över mig. En sak är jag helt säker på, en liten del av mormor sitter på mitt rum utklädd till gosedjurshund och ser till att pappa inte låter mig diska alldeles för ofta och att han inte väcker mig för tidigt på morgnarna 
Jag hoppas du har det bra vart du än är och att du möter mig och visar vägen när det är min tur. Tills dess kommer iallafall aldrig glömma alla de underbara minnena.
Jag kommer aldrig glömma dig Anna-greta.
Jag kommer aldrig glömma mormor.

Kommentarer
Postat av: Lilla systern

Åh, min underbara bror, du skriver så bra! Nu gråter jag lite idag också. Rocky har precis gått och gömt sig bakom en stol, han är också ledsen, mest för att han bet av vovvens nos.

KRAM

2009-10-24 @ 09:06:28
Postat av: mamma

härligt att ha så många fina minnen av mormor. du får be att få receptet på kolakakorna så det finns nån mer som kan baka världens godaste kaka :)

2009-10-24 @ 18:38:54
Postat av: Lisa

Tårarna forsar när jag läser dina fina ord.

Kram på dig.

2009-10-28 @ 13:10:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0