Igår skulle till jobbet på Silentia som ligger ute vid motorvägen, typ två-tre km hemmifrån. Då mitt i frukosten så hände något mycket konstigt. En liten liten skäggig man satt utanför köksfönstret och knackade på. Jag öppnade för mannen och döm av min förvåning när jag såg att han hade ett par gula sandaler på sig förutom de säckiga byxorna och den pölsiga beiga tröjan. Mannen tittade på mig och log, sen sa han "Hjalmar, idag ska du cykla till jobbet" . "Jaha" var det enda jag fick ur mig medans mannen hoppade ut genom fönstret och försvann i mörkret.

Njaa riktigit så gick det kanske inte till men faktiskt, under frukosten så bestämde jag mig för att cykla ut till jobbet. Så jag klädde mig för en mindre snöstorm och begav mig ut i mörkret på min cykel ungefär 35 min innan jag börjar jobbet. 20 min senare så står jag på silentia och tänker "hoppsan, gick det så lätt att cykla. härligt varmt i luften, inte en endaste regndroppe eller vindpust".
Jomen, det fick jag ju tillbaka rätt så hårt om man säger så. Klockan tre på eftermiddagen så hade jag bokat tid för sista sprutan med twinrix på vårdcentralen i Falkenberg. Så med en värmade optimistisk känsla så gick jag klockan kvart i tre och berättade för chefen att jag var tvungen att gå nu eftersom jag skulle vaccineras, "okej" sa han och så var det gjort. Med min värmande känsla forfarande rusande genom kroppen så gick jag och bytte om, satte på mig mina ytterkläder, går mot dörren, öppnar den samma, tittar ut genom den och får nästan hjärtslag. Vad möts jag av egentligen? Ja inte är det samma underbara väderlek som jag hade på morgonen iallfall. Gråa måln, Pissregn och inte minst en fruktansväd motvid som nästan kan beskrivas i storm! Så nu skulle jag alltså göra en resa som borde ta ca 30 min, men pågrund av min dumma värmade optimistiska känsla så hade jag nu bara lite drygt 15 min på mig.
Det var bland det jobbigaste jag har gjort på länge. Senast jag kände någon liknande smärta i mina ben var när jag för första och enda gång spinnade, jag hatar cyklar!
Men skam den som ger sig! Jag trampade på, och när jag kliver in genom entrén till vårdcetralen svettig som efter ett, ja cykelpass låter väl lämpligt och flämtar ohörbara meningar om hur mycket jag hatar att cykla så hör jag någon säga "åh nu är klockan fyra minuter i tre, jag hann!!!!
Så jag fick min spruta och kunde lungt cykla hem. Ja jag skrev lugnt eftersom när jag kommer ut från vårdcentralen så finns där inte de minsta spår av varken spöregn eller stormvindar. Om det nu finns en vädergud så hatar jag honom lika mycket som cyklar!

åh just det. Om en och en halv vecka så åker jag, Claes och Oskar till bali :D