Som ni kanske har märkt så saknas det ett par dagar i helgen som vi va i SF. Och eftersom de dagarna visst har ägt rum även här i USA så tänkte jag berätta om dom också.

Lördag: Efter att ha vaknat upp i Carros lägenhet och konstaterat att hon inte var kvar så fick jag och Calle bekanta oss med Carros rumskamrat som jag tyvärr har glömt namnet på. Men jag kommer ihåg att hon var snäll och lät oss låna deras dusch. Hon försökte också hjälpa oss med att hitta på nåt att göra under dagen. Vi bestämde oss för att vi skulle åka ner till hamnen och se vad det kostade att åka över till alcatraz. Så efter en fantastisk frukost bestående av ost och skink-omelett så hoppade vi på spårvagn F till hamnen. Den här gången fick Calle som han ville och vi skulle åka dom vanliga spårvagnarna som inte var fulla med turister. Men gissa vad, den här spårvagnen var det mer till och med mer folk på och vi fick vänta lika länge som vi fick göra på dom där roliga spårvagnarna som kostade 2 dollar mer. På vägen så såg vi faktiskt Carro utanför fönstret, men eftersom jag stod mitt i vagnen omringar av massa pensionärer så bestämde jag mig att inte börja skrika och flaxa med armarna mot henne, vem vet hur många hjärtattacker det hade kunnat frambringa! När vi väl kom ner till hamnen så skulle vi alltså ta reda på vad det kostade att åka till alcatraz, den frågan förblev dock obesvarad eftersom nästa tur som vi kunde få åka med på inte gick förens två dagar efter att vi åkt hem till LA igen. Lite besvikna men ändå lite glada över att vi sparade dom pengarna så började vi istället leta upp en trappa på ungefär 800 steg som gick upp till ett utsiktstorn som ligger mitt i SF.
Att hitta det här tornet var inte så svårt, det står nämligen högst uppe på en kulle och syntes över hela stan. Att hitta trappan däremot var en jobbigare uppgift. Eller så jobbig var den inte eftersom vi hittade en trappa som gick åt rätt håll, uppåt alltså, och låg vid kullen. Det enda var att trappan började på en bakgård bland massa soptunnor. Men som sagt det var en trappa och den gick uppåt så vi började klättra. Detta visade sig vara ett genidrag eftersom att en kvart senare så stod vi i kön till hissen som gick högst upp i utsiktstornet. 800 steg var det däremot inte, inte ens i närheten så vi kanske tog fel trappa ändå. Nåja, ni har sett bilderna från tornet så vi var alltså där ett tag innan vi än en gång gick in mot centrum för att hitta något att göra på kvällen och att äta.
Bio bestämde att våran kväll passade utmärkt för. Innan filmen började så hade vi någon timme att slå ihjäl, detta gjorde vi genom att göra det mest intressanta vi kunde hitta på, åka rulltrappor. I San Francisco har dom minsan rulltrappor som inte bara går uppåt utan dom svänger också. Sånt har jag då aldrig sett hemma i Sverige någon gång. Efter filmen var slut blev det lite kvällsmat innan det var dags att krypa till kojs, den här natten spenderade vi i bilen. Detta har jag i efterhand hört är olagligt, ännu en konstig lag här i USA. Det borde alltså betyda att om du är hemlös men råkar äga en bil så får du inte sova i den. Nu vaknade vi upp utan någon lapp på fönsterrutan och vi hade alltså lurat lagens långa arm, sovande.

Söndag: Det var dags att åka hem till LA igen men först så åkte jag och Calle till Berkley där vi gick omkring ett par timmar. Vi passade på att kolla in univeristy of berkley också, det såg ut ungefär som jag väntade mig att det skulle se ut, det var stort, byggnader i engelsk stil och ganska folktomt eftersom det var söndag.
Efter ett par timmar åkte vi och plockade upp Magnus och Christofer och åkte hem till LA igen.

Ja då var det dags att fortsätta med San Fran. Fast först måste jag bara klargöra en sak, här utelämnas ingenting mamma.

Fredag: Efter en härlig torsdag så börjar fredagen på sämsta tänkbara sätt, eller egentligen så var det torsdagen som slutade illa och fredagen var fortsättningen. Sent på kvällen på torsdagen, precis innan det var läggdags i rum fem på globetrotters in downtown SF så gör jag en fasansfull upptäckt, jag har glömt min kudde på motellet där vi sov natten innan! Inte nog med att jag fick försöka sova på en kudde som närmast kan beskrivas som en hopvikt handduk, jag får också sitta hela frukosten och vara orolig för om jag någonsin kommer få se min kära kudde igen! Frukosten som bestod av jordnötssmör och sylt mackor serverades i köket på vårt hostel. I samma kök, vid samma frukost träffade vi två gubbar (män) som gjorde som alla andra människor som vi träffar här i USA, dom frågade naturligtvis vart vi kom ifrån. Det visade sig att en av dom hade vart i Sverige och den andra hade en farfar som var helsvensk. Tänk va världen är liten ändå.
Efter frukosten så bar det genast av mot vårt gamla motel på en hederlig gammal kudd-jakt! Jag minns en gång när jag glömde "vovven" på ett hotell i Tyskland för en massa år sedan, det var nog ännu värre än vad detta var. Som tur var så slutade båda historierna bra, kudden var kvar i vårt gamla rum och "vovven" sitter här på en av mina byråer och vaktar mitt rum när jag inte är hemma.
Efter ett par oroliga timmar så kunde jag andas ut igen och vi bestämde oss för att det var dags att åka till golden bridge. Att hitta dit visade sig vara ungefär lika svårt som att hitta ett mjölkpaket i ett kylskåp, vägen som gick utanför motellet gick nämligen hela vägen till bron, och då var det ändå ett par mil att åka. Så, att hitta vägen dit var alltså väldigt enkelt, att komma av vägen var lite svårare. Vi skulle ta sista avfarten innan bron, så vid tredje sista avfarten så la jag mig i högerfilen, vid näst sista avfarten började jag fingra på blinkersspaken och sen, så var vi på bron. Det visade sig att näst sista avfarten i själva verket var den sista avfarten. Nåja, det fanns ju utsiktsplatser på andra sidan bron också märkte vi så vi stannade där och tog lite bilder. Sen upptäckte vi att det fanns en annan utsiktsplats på andra sidan av motorvägen uppe på en kulle. Dit ville jag absolut åka, detta möttes dock av starkt motstånd av Christofer som både var hungrig och vill gå på toa, "synd att det är jag som sitter vid ratten" sa jag och körde upp oss på kullen ändå. Jag tror nog att Christofer nöjt en hel del av utsikten ändå faktiskt. Men vi stannade inte så länge utan begav oss mot nya mål istället.
Det hade börjat ticka mot eftermiddag och det var hög tid för oss att åka över till Oakland som ligger på andra sidan av San Franciso bukten. Där skulle vi släppa av Magnus och Christofer på en skola där dom skulle hälsa på och spela lite fotboll i två dagar. Detta betydde att jag och Calle fick klara oss själva ett tag. Det första vi var tvungna att göra var att tanka bilen. Eftersom Magnus hade hyrt bilen hade vi ingen aning om vilken slags bensin vi skulle tanka och han svarade inte på sin mobil, så fick fick glatt köra runt en vända i utkanten av Oakland tills han svarade. Under tiden så fick jag ett efterlängtat samtal av Carro som var ledig på kvällen och ville hitta på något inne i SF. Hon blev nästan chockad när jag berättade att vi var ute i en förort till Oakland. Det var tydligen bland som värre ställena att hålla till på. Så jag och Calle visste knappt vad vi skulle ta oss till, två turister i en bil utan bensin helt ensamma i en livsfarlig förort. Men då, som om han hade hört vårt samtal med Carro fastän han var flera kilometer bort svarade Magnus på vårt sms om vilken bensin vi skulle tanka med, "den billigaste", svårare än så var det alltså inte. Så efter ett snabbt besök på närmsta bensinmack så for jag och Calle raka vägen in till trygga SF för att träffa Carro.
Carro bodde mitt inne i centrala SF i en liten lägenhet med en annan tjej. Så det var inte svårt att hitta dit som tur var. Vad som var svårare var att hitta på någonting att göra på kvällen. Eftersom ingen av oss hade åldern inne för att gå ut, och eftersom man knappt kommer in på ställen här i USA även om man inte tänker dricka så blev det, tro det eller ej, jobbigt att hitta på någonting att göra. Men till slut så hittade Carros kompis en stand-up krog dit man var mer än välkommen till även om man inte var 21. Först gick vi ut och åt på ett ställe som hette "grove". Ett skönt ställe som är lite svårt att förklara mer än med själva namnet, det var "grovy" helt enkelt, och dom hade bra mat. När vi skulle iväg till stand-up klubben så tog vi en taxi och äntligen fick jag och Calle svaret på en fråga vi hade funderat på länge menads vi var i SF, varför folk står och vinkar vid övergångsställena. Dom är alltså inte överdrivet trevliga i SF, dom vill bara ha en taxi. Anyway, när vi stod i kön in till klubben så kom en kille och skulle kolla våra leg, och eftersom vi skriver årtal annorlunda jämfört med vad dom gör här i USA så fick jag den vanliga reaktionen när jag visade mitt, kisande ögon, en konfunderat ansiktsuttryck och frågan "är den femman eller trean som är månaden". Så här står det i mitt leg, 1990-05-03, så här skulle det stått om jag hade ett amerikanskt, 03-05-1990. Så när jag svarade ärligt att det var femman som var månaden fick jag ett stort X på handen som visade att det enda jag fick köpa i baren var läsk eller red-bull. Efteråt sa han med ett leende "du kunde ju bara sagt att det var trean som var månaden". Jo tack, det har jag gjort förut och det brukar funka utmärkt men just den här dagen kände jag för att vara helt ärlig och inte utnyttja systemet för att kunna dricka en öl. Så det blev red-bull den här kvällen och killarna som körde stand-up var skitroliga så det blev minst sagt en lyckad kväll. Men kvällens höjdpunkt kom ändå efter showen, Carro bjöd in mig och Calle att sova på deras golv. Så vi slapp sova i bilen där här kvällen och det var väldigt skönt!
Snipp snapp snut så var denna dagen slut.

Som lovat så ska jag berätta om San Francisco men först måste jag bara lägga till en bild som inte kom med i förra inlägget. En liten bild som kanske inte ser allt för mycket ut för världen, men det kan faktiskt vara den allra viktigaste bilden jag tog på hela resan.



Som sagt, inte så intressant kanske, men här kommer den viktiga delen. Här bland alla bilar, vägar, filer, billboards och höghus, där körde jag bil! Old school navigation var det också, ingen GPS utan bara en vanlig klassisk karta. Oerhört viktigt att alla får se detta och vet om det. Göteborg city kan slänga sig i väggen. Detta var också första gången jag körde bil i USA. Såja, till själv resan.

Onsdag: Sex timmar tog det med bil från Torrance till Redwood som ligger ett par km söder om SF. För min del flög större delen av resan förbi eftersom jag sov nästan hela vägen. Väl framme i Redwood så hittade vi ett motel och gick och la oss nästan direkt. Men först blev det en kopp kaffe för dom vuxna grabbarna och varm choklad och en munk för min del.

Torsdag: Vi bestämde oss för att gå upp klockan 08:00 så vi kunde käka frukost och sedan åka till SF och vara där ganska tidigt. Sagt och gjort, klockan 09:00 vaknade vi och en timme senare satte vi oss i bilen och ytterligare två timmar senare var vi i SF. Efter en uppvisning i hur man gör fil-trafik och med hjälp av min kartläsare Magnus så parkerade jag bilen i downtown SF. Första uppgiften var att gå till Union Square för att därefter planera dagen. Det tar oss ungefär 20 minuter att hitta dit och när vi väl kommit fram tar det typ 1 minut för oss att inse att vi har parkerat bilen ett kvarter bort, vi lyckades alltså gå i en cirkel runt union square. Men det var trevligt, vi fick se finanskvarteren. SF är ganska likt New York faktiskt, fast väldigt mycket mindre dock. Där ligger affärer överallt, allt ifrån dyra märkeskläder till små souvenir shoppar. Fina restauranger som ligger vägg i vägg med ett Mc Donalds.
Efter att ha gått en stund inne i stan bestämde vi oss för att ta oss ner till "fishermans warf". Det är ett område i hamnen dit alla fiskare kommer tidigt på morgonen och lämnar fångsten till restaurangerna. Det ska tydligen vara ett spektakel att beskåda men eftersom vi hade viktigare saker för oss tidigt på morgonen, sova till exempel, så missade vi detta. Där finns också en del affärer och trevliga små uteserveringar. Båtarna till Alcatraz går härifrån också. Hur skulle vi ta oss dit? Med dom berömda spårvagnarna såklart tyckte jag. Mina med resenärer däremot var inte lika intresserade. Det kostade två dollar mer och man fick köa i ungefär en kvart. Men efter en hel del övertalning och en och annan muta så fick jag över dom på min sida. På vägen till hamnen hoppade vi av lägligt nog för att se världens kurvigaste gata. Nej ni behöver inte gnugga era ögon ni läste rätt, jag har sett världens kurvigaste gata. Efter denna otroliga syn (lägger in ett lite *ironi* för säkerhets skull) så gick vi ner till hamnen och pir 39.
Det är vad det låter som, en pir. Fast när man går på den ser det inte ut som en pir eftersom där ligger en massa små caféer, glassbarer, en karusell hade dom till och med, och en biograf såklart (vad är en pir utan en biograf?), där fanns till och med en eller två juvelerare. Ett riktigt turist hak med andra ord. Jag älskade det, dom andra två däremot tyckte inte att vi var turister. Så efter att ha gått ett varv på piren och ätit nutella/banan crèpes så gick vi in till stan igen.
Klockan hade börjat ticka mot kvällsmat men vi hade ju ingenstans att sova än så det blev vår första prioritet. In på starbucks, fram med Magnus iPhone och tio minuter senare traskade vi in på ett hostel ett kvarter bort. Ett rum med tre sängar  kostade $20 per person och då ingick frukost (penutbutter och sylt mackor). Givet tyckte vi så efter allt pappersarbete var över gick vi ut på gatan igen och hittade ett ställe att äta på. 
Det var torsdagen det, mer än så blir det inte idag.

Nu är jag hemma i Torrance igen och det kunde inte vart skönare. Efter att ha sovit på motel, hostel, golv och i bilen så var det rätt skönt att få lägga sig i sin egen säng igen. Speciellt efter att jag kört hela vägen från San Francisco med ett enda kort bensinstopp. Tänkte skriva om hela äventyret i morgon, och ja kan lova att det kommer bli bra läsning. Jag menar, ni kommer få hör om när jag tappade bort min kudde, när jag körde bil i centrala San Fran, om hur jag och Carl hittade till en skola uppe i bergen utan GPS eller telefon. Ni kommer få läsa om hur jag tvingade Magnus och Carl att åka dom klassiska spårvagnarna, Och hur blev vi egentligen lurade av oss själva till att äta på en svindyr restaurang? Allt detta och antagligen en hel del mer kommer det bli. Men tillsvidare nöjer jag mig med bilder.

Idag när jag kom hem till lägenheten efter att ha spenderat natten på magnus och chrilles golv så fick jag e liten överraskning, Larmet var på. Kan jag koden till larmet? Nej. Jag visste ungefär vilka siffror som ja skulle trycka på men inte riktigt i vilken ordning jag skulle göra det. Så där hade jag 15 sekunder på mig att testa typ 10352 st olika kombinationer av siffror som jag TRODDE var med i koden. Till min stora förvåning med tanke på oddsen så lyckades jag inte komma på rätt kod, vilket ledde till att larmet gick på. Nästa uppgift var att i det oerhört tillfredsställande och inte alls stressande ljudet av larmet leta upp Luchies telefonnummer, som jag en gång i tiden hade på en lapp i min plånbok men nu helt plötsligt är borta. Och så var jag tvungen att leta upp laddaren till min mobiltelefon som inte hade något batteri, samtidigt som jag alltså vänder upp och ner på mitt rum i jakten efter Luchies nummer. Efter en stund så ringer hemtelefonen och jag kan nästan gissa vem som ringer, och visst hade jag rätt. Det var vaktbolaget som förklarade för mig att larmet hade startat i lägenheten och om allt va okej. "Jaså har larmet startat" tänkte jag, här svarar jag i hemtelefonen men inte har jag märkt att larmet startat, inte märker jag oljudet som håller på att spränga mina öron. Sen fick jag berätta för han att ja försökte få tag i Luchie så då lät han mig lägga på. Sen hände nåt magiskt, jag fick en uppenbarelse. En röst sa åt mig att kolla på min telefon, vilket jag gjorde. Och där var det, jag fick alla mina frågor besvarade. I ett SMS från Luchie där hon hade skrivit att hon hade satt på larmet och va koden var. Så efter ett par hemska minuter fick jag äntligen tyst på eländet och kunde andas ut ett tag. I ungefär 10 minuter för då är det någon som knackar på dörren. Det var polisen som kom på besök och undrade om jag var en rånare. Det var jag ju inte så dom nöjde sig med att kolla lite på mitt körkort och skriva ner mitt namn innan om lämnade mig ensam igen. Så vem vet, nu kanske ja finns i polisregistret här i Torrance.

Idag hade jag matteprov och jag tror att det gick ganska bra. Så bra att jag unnade mig ett par munkar efteråt som också innebar middag. Japp, då var det konstaterat, jag har officiellt blivit amerikan på heltid. God bless the queen!

Nästa vecka så är det lov (äntligen!) och då händer det en helt del kan jag säga er. Först så blir det konsert på
tisdagen. All time low tillsammans med yellowcard och jag kan knappt vänta! På onsdagen så styr vi skutan norrut. Eller vi och vi, jag kommer nog ligga i baksätet och sova större delen av vägen. San Jose och San Francisco är målen för resan. Vad vi ska göra där är ännu oklart, och hur vi ska sova är vi inte heller helt klara över, bilen ligger högt på listan över troliga sovplatser just nu. Om inte annat så har dom ju en lång bro som man säkert kan kolla på. Jag ska också försöka leta upp inspelningsplatserna för "den långa vandringen". Jag vet att dom är vid bron i början av filmen. Sen har jag ju en kär vän i Carro som bor i San fran så det är ju ett givet möte på resan!

det var ett tag sedan nu. Det kan bero på många saker. Att ja har haft massor att göra i skolan de senaste med prov och test i alla möjliga former. Det kan bero på att ja inte har haft något vettigt att säga. Men jag tror att den största anledning kan va att datorn har vart på "semester".
Det var nämligen så att en dag när jag satt här hemma och gjorde nåt på datorn, farmville tror jag....eller matteläxa kanske, ni får gissa själva. Hur som helst så slocknade datorn helt plötsligt och vägrade starta hur mycket jag än pillade och hur hårt ja är tryckte på knappen. Stendöd var den, som en....jaa sten. Så efter en snabb titt på Yelp så fick jag reda på vart jag skulle lämna den och en halvtimme senare var jag utan dator. Nu stämmer det ju inte riktigt eftersom det finns en dator här hemma som jag får låna och hur många som helst på skolan. Men inte kan jag blogga från en amerikansk dator, vem vet vad som skulle kunna hända! Det sista killen på datorverkstaden sa innan jag lämnade datorn var "det här kommer nog bli dyrt". "ååh jippie" sa jag eftersom jag inte kan få nog av att höra hur dyrt det är laga alla datorer som jag lyckas ta sönder. Det här var dator nummer tre på ca ett år. Men den här gången var det faktiskt inte mitt fel. Det var klumpen som sitter på sladden som inte fungerade. Pappas expertutlåtande är att det kan vara på grund av det är olika strömstyrkor i el-uttagen här i USA och i Sverige. Jag väljer att tro på detta! Så nu har jag en helt ny amerikansk sladd som funkar. Nu är väl bara frågan hur jag ska göra när ja kommer hem. Det löser väl jag på nåt bra sätt.

Tro det eller ej så var det här faktiskt inte det mest intressanta som hände den här veckan. I torsdags så åkte jag och tre uppspelta svenskar till Honda center i Anaheim och kollade på *trumvirvel* LADY GAGA. Efter fem minuter innanför dörrarna kunde vi konstatera att vi antagligen var dom enda straighta killarna i huset. Ja det kanske var att överdriva lite, där var ju alla pappor som hade följt med sina 12-åriga döttrar också. Men det var faktiskt ganska roligt! Det var inte riktigt som en Green Day konsert direkt. Lite flera dansare, lite mer pop och framför allt, massor och massor av prat. Jag är helt säker på att hon pratade lika mycket som hon sjöng. Herregud, på hur många olika sätt kan man berätta för folk att de ska vara sig själva egentligen. Om ni vill veta svaret på den frågan så får ni ta det med Gaga för hon kan säga det på hur många olika sätt som helst. Jaja, jag hade roligt ändå. Trotts att hon inte spelade sin bästa låt.







Vi hade inte bästa biljetterna direkt, men korven i honda center var god!