Nu har jag vart hemifrån i en hel månad. Visst saknar jag Falkenberg en del, det gör jag faktiskt. Förutom familjen och alla vänner såklart så saknar jag bland annat min säng. Och jag saknar att bli utskälld av pappa för att jag inte har diskat fastän jag har vart hemma hela dagen.
Jag saknar att bara kunna sticka iväg och träffa kompisar direkt utan att behöva anpassa mig efter när bussarna går.
Jag saknar lägenheten (fastän Luchie tjatar på mig så kommer detta aldrig kännas riktigt som hemma), och att kunna träna golf i hallen när inte pappa är hemma.
Jag saknar att sitta nere på Stantons i tre timmar och snacka skit med kompisarna.
Jag saknar att kunna sitta i bastun efter fotbollsträningarna när det är -15 grader ute.
Jag saknar att kunna ta bilen och åka och hälsa på hos mamma över helgen.
Jag saknar att köpa grillchips och onion-dipp på vägen ut till Glommen när jag ska hälsa på hos Claes.

Men sen finns det ju dom sakerna här i USA som jag tycker är skitroliga och som aldrig händer hemma i Falkenberg. Till exempel att få träffa så många nya sköna människor, och få upprepa mitt namn tre gånger varje gång jag träffar någon (hjalmar, no jaalmaar, jaalma.... Karl).
Jag älskar att få berätta och förvåna alla med att jag är från Sverige, och att jag faktiskt kan prata engelska.
Jag gillar att prata med alla om hur det är i Sverige, att vi har snö och typ tio minusgrader just nu.
Jag gillar att bara gå ut i en t-shirt, tycka att det är varmt och sen möta folk som har mössa, vantar och vinterjacka på sig.
Jag gillar att gå till Quizno´s och beställa den fantastiska baguetten "italian classic" naturligtvis utan rödvins vinägrett och tomat.
Jag älskar att kunna åka in till downtown och kolla på basket eller hockey för mindre än 200 kr.
Jag gillar att kunna gå och kolla på bio klockan halv elva på kvällen eller kanske klockan ett på dagen om det passar bättre.

Så jag ska passa på att ta vara på dom här sakerna nu när jag är här, det som jag saknar hemma i Sverige finns ju kvar när jag kommer hem om tre månader. Just nu har jag i och för sig knappt någon fritid alls på grund av skolan och alla läxor. Herregud, vad jag mins av gymnasiet så hade vi inte en enda läxa på tre år, och nu har jag läxa efter varje lektion. Sen är ju en del lektioner två timmar långa, så man är rätt trött i huvudet när man kommer hem. Men idag var jag ute en sväng i all fall. Jag vill ju inte lägga 400 kr på en cykel som jag ska ha här i fyra månader, men jag fick en briljant idé!

 

 

Efter den så väldigt spännande måndagen med mattelektions-jakt och en del orienteringsproblem på skolan så var det skönt att komma till skolan på tisdagen och veta att jag inte skulle behöva göra om allt igen! Jag har ju tre klasser till som jag ska läsa i vår, "Public speaking" "Contemporary health" och en engelska kurs som heter "writing and grammar". Den första vet jag inte så mycket om, och kommer inte få veta så mycket heller på ett tag eftersom den av någon konstig anledning inte börjar förens i april, vilket betyder två lektioner i veckan tre timmar långa båda två, oj vad jag ser fram emot det! Den andra verkar vara ganska rolig, ni som kan er engelska kanske har räknat ut att den han med hälsa att göra och det stämmer bra det. Mer exakt än så kan jag inte beskriva den än men läraren sa ungefär såhär, "om inte jag har fått er att vilja leva ett mer hälsosamt liv när den här kursen är avslutad så är det här ett slöseri av tid". Vem vet, jag kanske kommer hem som en riktig hurtbulle och kanske till och med kan äta ett äpple då och då. Jag tror det handlar en del om både våran fysiska och psykiska hälsa, hur dom påverkar varandra och sånt. Det roligaste med den här klassen var ändå när alla skulle ställa sig upp i tur och ordning och presentera sig själva, berätta vart man har gått på high school osv. Ni skulle sett människornas ansikten när jag ställde mig upp och sa att jag heter Hjalmar Fredin och gick på Falkenbergs gymnasieskola, så många fågelholkar på så liten yta har jag nog aldrig sett. Det blev inte bättre direkt när jag skulle försöka förklara kladdkaka (alla skulle säga sin favorit dessert) "A chocolate cake that is........sticky in the middle", varför sa jag inte bara äpplekaka? Det är ju godare till och med.  Till slut så är det den där engelskan också, den vet jag själv att jag absolut behöver eftersom jag inte är någon stjärna direkt på grammatik och stavning, varken på engelska eller svenska. Så den kursen ser jag nog mest fram emot i vår.
Så då ser mitt schema ut såhär i vår.

Mån och Onsd: 12:30 - 13:30 Fotbollsträning.
15:30 - 17:30 Matte (blää).
Tis och torsd: 07:30 - 10:00 Engelska.
12:15 - 13:40 Hälsa.

Helt okej om jag får säga det själv, lägg märke till att jag är ledig på fredagar.

Åh juste, fotbollen, herregud säger jag bara, det verkar som jenkarna gör allt dom kan för att jag ska åka hem igen. Först får jag inte välja mina klasser själv, sen hamnar jag i matteklassen från helvetet och nu fotbollen. Första träningen var igår och vi var 14 stycken. Det var jag, dom andra två svenskarna (Christopher och Magnus) och sen var det 11 killar till som hade gått vilse på väg till en historia lektion och av misstag hamnat på fotbollsplanen för fotbollspelare var dom absolut inte. Efter träningen sa Coach, som för övrigt verkar vara en skön gubbe, att dom som är med i fotbollslaget inte tränar på våren eftersom dom har så mycket att göra i skolan då. 
Men det är skönt i all fall att skolan har börjat så att jag har fått en "vardag" igen med rutiner och ett schema, det gör att jag känner mig mer och mer hemma här i Kalifornien så att dom kan ju sluta upp med att försöka få mig att åka hem för här stannar jag ett bra tag till!

Efter ungefär två veckors semester här i L.A så var det dags att släpa sig iväg till skolan igen, fast i ärlighetens namn så såg jag mest fram emot att börja ingen, det var ju ändå därför jag åkte hit. College är lite annorlunda jämfört med högskola hemma i Sverige. För att ta det lite snabbt så går det till ungefär såhär. Varje kurs du läser är värd olika många credits (poäng typ) och varje termin så måste det sammanlagda värde av alla de kurser du läser vara minst 12 credits. Dom brukar säga att en credit är en timmes lektionstid på skolan. Så i måndags när jag skulle börja skolan var jag uppsatt på 3 kurser, vilket resulterade i bara 10 credits, två för lite alltså. Om ni kommer ihåg så fick jag precis när jag kom hit till USA göra ett par engelska och matte tester för att dom skulle se vilken nivå jag låg på. Engelskan gick bra men matten gick ju åt skogen så jag är tvungen att läsa fyra mattekurser under två år här på skolan, det innebär alltså en mattekurs varje termin, "bla bla någonting 53b" heter den kursen jag måste läsa först. Men jag hade otur och alla klasser för den här kursen var redan fulla den här terminen (En kurs har många olika lektionstillfällen varje vecka, med olika lärare på olika tider. Så två elever kan läsa samma mattekurs men ha olika lärare och ha lektion vid olika tillfällen i veckan. Så är det med alla kurser här på skolan). Så i och med detta hade jag hade två alternativ att välja mellan.
1) Strunta i att plugga matte den här terminen, hitta en annan kurs jag kan läsa, få mina 12 credits och komma hit under sommarlovet ett vinterlovet för att läsa matten då istället.
2) Springa runt till dom matteklasser som passar mitt schema se söt och snäll ut och fråga läraren om han eller hon kunde låta mig få vara med i klassen, och på så sätt få mina 12 credits denna termin.
Nu finns det ju inte en chans i världen att jag skulle sätta mig i en skolbänk under något av mina lov så jag bestämde mig för alternativ nummer två! Detta blev alltså mitt mål med måndagen, att komma in i en matteklass. Dom andra tre kurserna jag har är alla på tisdagar och torsdagar och dom är jag redan med i så behöver inte oroa mig för dom.
Så, måndag morgon och det var dags för operation mattekurs. jag kollade igenom mitt schema och såg att jag hade fem olika klasser som jag kunde försöka komma in på, varvid den första började 07:45. Klockan 06:50 stod jag vid busshållplatsen och väntade, och väntade, och väntade lite till men ingen buss dök upp. När klockan blivit 07:20 gav jag upp och gick hem igen, och vips, en lektion borta, Fyra av fem kvar. Nästa gång jag gick till bussen så hade den faktiskt artigheten att dyka upp som planerat, tyvärr så kom jag till skolan samtidigt som nästa mattelektion började så nu hade jag tre av fem lektioner kvar att komma med på. Ungefär vid den här tidpunkten började jag tänka tillbaks på min första dag i gymnasiet där jag lyckades komma försent till uppropet och var tvungen att smyga in bland alla nya ettor och samtidigt avbryta rektorn i hans välkomsttal. Men nu fanns ingen tid att bli nostalgisk, istället det var dags att slå på charmen och bege sig mot nästa lektion. Min taktik var att sätta mig utanför klassrummet och precis innan lektionen skulle börja så skulle ja snacka med läraren. När det var en minut kvar till lektionsstart satte jag min plan till verket. Jag stack in huvudet genom dörren, la till med mitt finaste tandkrämsreklam leende och ställde den oerhört charmiga frågan "är den här klassen full?". Sekunden senare insåg jag att jag just ställt världshistoriens mest korkade fråga, för inne i klassrummet låg nästan eleverna ovanpå varandra för att få plats. Så ja, den klassen var full, och nu hade jag bara två av fem lektioner kvar. Till nästa lektion så valde jag att ändra taktik. Nu kom jag istället tidigt till lektionssalen, gick in och satte mig och väntade på att läraren skulle dyka upp, och vilken succé det blev. När läraren kom dit så behövde jag inte ens prata med honom utan han frågade vilka som inte redan var med i klassen men som ville vara det. Så med en hederlig gammal handuppräckning så fixade jag en metteklass och inte bara 12 utan 13 credits, våren är räddad!

Så gick det alltså till när jag gjorde min allra första dag på college i USA. Lite nervöst men väldigt väldigt roligt och spännande.

Från och med idag så borde siffran 21  pensioneras och aldrig mera användas. Hotell ska ändra numreringen på rummen till, 19, 20, 22, 23....samma sak med dagarna i månaderna. Basketspelet 21 (där två eller fler spelare spelar mot varandra. En kastar och om han sätter i korgen får han fortsätta, om han missar får motståndaren kasta därifrån han fångar bollen.) går inte längre ut på att komma till 21 utan till 22. Florence Griffith- joyners "oslagbara" världsrekord på 200m (löpning) för damer från OS i Seoul är inte längre 21,34 utan 22,34. Filmen "21" från 2008 med bl a Kevin Spacey i en utav rollerna får byta namn till "20". Julafton ska firas den 21a december och midsommar infaller härmed alltid den 21a juni. I kortspelet black jack ska man inte längre komma så nära 21 som möjligt utan 22, och man får inte Black Jack utan en Peter Forsberg. Mitt i det gula korset på Sveriges flagga borde siffran 21 synas och vår nationaldag borde härmed vara den 14/2, dagen då Sveriges största idrottsprofil la karriären på is. För det är han, Peter Forsberg, i alla fall för mig som har växt upp med honom. Första idrottslaget utanför Sverige som jag överhuvud taget visste om var Colorado Avalance. När vi spelade hockey på gatan så var man alltid Peter Forsberg, samma sak när vi började spela streethockey, alla ville ha nummer 21 på sin tröja.

Jag mins inte själv straffmålet från 1994 men jag har sett det säkert 1000 gånger om och varje gång är som första gången! Hur många vet egentligen om att det faktiskt var Tommy Salo med räddningen på Kanadas efterföljande straff som avgjorde själva matchen?
Tröja 21 borde pensioneras i NHL, precis som Wayne Gretzkys nummer 99, Kanske i Elitserien också. Kalla mig galen  men för mig så är Peter Forsberg Sveriges bästa Ishockeyspelare någonsin, kanske till och med Sveriges största idrottare någonsin. Större än Stenmark, Wiberg, Sundin, Waldner och Salming!

Så igår när jag låg och kollade på O.C på datorn så plingade det till i min telefon, min svenska alltså. Dit brukar ju ingen skicka nåt så det måste va viktigt tänkte jag och lyckades slita mig från datorn en sekund. Det skulle jag aldrig ha gjort för när jag kollar vem som har skickat sms:et så står det "Ha så kul nu". Ja det var ju kul, ett reklam sms fick mig att flytta mig den hela metern som det var mellan där jag låg på sängen och till min telefon. Så jag hade väl inget annat att göra än att lägga tillbaks telefonen och lägga mig till rätta på sängen igen. Men nä då, efter en minut så plingar det till igen. Va i helskotta tänkte jag, hur roligt ska jag ha egentligen!? Men nyfiken som jag är så pausade jag ännu en gång O.C släpade mig fram till min telefon och slängde ett trött öga på den men hör och häpna, det var Carro Andersson som hade skrivit! Hon var i Santa monica i dagarna och då kunde vi ju inte bara missa att träffas! Så på med kläderna, leta fram lite busspengar och så hux flux ut genom dörren.
Ni har hört om mina problem med bussarna redan så ni kanske förstår att jag var lite fundersam på hur jag skulle komma till santa monica. Förra gången jag försökte så vet jag inte ens vart jag hamnade men busschauffören skrattade nästan åt oss när vi frågade om bussen gick till Santa monica (och vi frågade när vi hade åkt halvvägs). Men jag åkte in till downtown LA, Union station närmare bestämt som är ungefär lika stor som Stockholm central. Där kollade jag på en busskarta för att se hur jag skulle komma till SM, och jag hittade en hållplats där bussen gick ifrån. Tyvärr för mig så låg den på andra sidan union station, så jag går dit. Men nä då det gick inte. Där jag hamnade såg inte alls ut som på kartan och där fanns absolut inte någon hållplats för bussen som jag skulle åka med, så jag går tillbaks till kartan (på andra sidan stationen) där jag hade börjat. Så kollar jag på den igen och bestämmer mig till min egna förvåning att jag ska gå tillbaks och kolla igen, jag kanske bara läste fel på skyltarna. Men nej det hade jag ju inte alls gjort, min hållplats finns inte där. Så ännu en gång så går jag genom hela stationen för att komma till precis samma ställe där jag hade hoppat av bussen på. En tredje gång kollar jag på kartan, den här gången lite mer noggrant för nu ser jag att den buss jag ska åka med har en hållplats som ligger 10 meter bort från mig och kartan. Så när bussen kommer så frågar jag direkt den här gången om hon ska till santa monica och det skulle hon, så jag kan hoppa på och vara lugn.
Efter denna strapats så var jag väldigt glad över att Carro hade hyrt ett rum med två sängar, så jag kunde i alla fall vänta tills nästa dag innan jag försökte ta mig hem igen. Klockan hade hunnit bli rätt mycket så vi gick ut och åt lite och gick runt i Santa Monica, som är hur fint som helst förresten. Det påminner lite om Falkenberg, fast varmare och bättre affärer! Och dagen efter så gjorde vi någonting som jag har längtat efter ända sen jag kom hit till USA, pannkaksfrukost!! Det är nästan så jag kan sträcka mig så långt och säga att det är bättre än nutellamackor och oboy.

Downtown L.A. Inte så mycket att se förutom massa höga hus.



Hittade en skit stor fågel på Santa Monica pier. Han var snäll och ställde upp på en bild innan han flög sin kos.




Santa Monica.




utsikt från en jättehög kulle i Malibu.




Och så Newport beach.


Igår kväll så gick vi och kollade på bio. Vi visste dock inte riktigt vad vi skulle kolla på för film så vi bestämde oss för att ta den som började tidigast. Så vi gick in i salongen och satt där med ca fem andra personer och när reklamen började rulla så började vi inse vårt misstag. Egentligen så började vi ana att vi hade tagit fel film när vi precis satt oss i salongen och hörde barnskrik ett par rader uppifrån. Om man nu lägger ihop detta med att all reklam handlade om nya tecknade filmer från disney så kanske ni kan gissa vad vi hade gett oss in på. Nåväl filmen var tecknad och handlade om en prinsessa som hade magiskt hår som gjorde att man kunde vara ung för evigt. Så en elak tant rövade bort henne när hon var bebis och sen så handlade filmen om hur hon träffade sina riktiga föräldrar och att hon gifte sig med en snygging. Så var det med det, kul hade vi i 1,5 timme i alla fall!

Sådär jag då var man hemma i L.A. igen då (hehe). Santa Barbra var helt fantastisk! Det ligger precis vid havet och staden forsätter upp i kullarna längre inåt land. Det är inte så stort, i alla fall inte med amerikanska mått mätt. Jag skulle kunna beskriva det som såhär. Det är större än Falkenberg och mindre än Los Angeles. Så någonstans där emellan har ni Santa Barbra. Tims skola ligger långt uppe i kullarna och hur fint som helst. Det är en ganska liten skola, där går bara 1500 elever ungefär. Ändå tog det oss två timmar att hitta tennisplanerna där Tim hade träning. Det var väl tur att vi hade GPS i bilen annars är det nog möjligt att vi hade hamnat i Texas istället för Santa Barbra.
Nåja helgen va hur bra som helst. Det var skitkul att träffa Tim igen och se hans skola. Han hade ett par riktigt sköna polare också som vi hängde lite med på kvällen efter vi hade ätit. Skulle gärna gått på skola där så vem vet, kanske tar man lite kontakt med deras fotbollscoach och kollar läget.
Jag träffade för övrigt en väldigt trevlig kille på stället vi åt igår. Inne på toaletten så frågade han mig väldigt artigt om jag hade en cigarett, det hade jag tyvärr inte svarade jag lika artigt. Det gjorde inte så mycket tyckte han för han spelade fotboll så han borde inte röka. Gissa om han sken upp när jag berättade att jag var från Sverige och spelade fotboll. LARSSON skrek han inne på toan. Det var hans favoritspelare sa han, sen kom han på att det fanns en till svensk spelare som var bra. Killen hade nog inte läst aftonbladet för då hade han inte behövt fråga efter hans namn, Zlatan frågade jag om han menade. Det var de ju naturligtvis, "aah, ibra ibra" sa han, fortfarande inne på toaletten. Och vips så var Zlatan den bästa spelaren som fanns. Sedan sa han att han var från Mexico och efter det blev det en liten pinsam tystnad inne på toaletten där jag tror att han vänta på att jag skulle nämna nåt om någon bra mexikansk fotbollspelare, jag känner tyvärr inte till någon och kunde inte ge han samma glada tillrop som han hade gett mig ett par sekunder tidigare. Som tur var så började han fråga varför Zlatan hade så stor näsa. Jag sa att hans pappa inte var svensk och sen hittade jag på en liten historia om att hans mamma var svensk eftersom jag inte hade lust att stå inne på en toalett och diskutera invandrare i Sverige. Men han nöjde sig med det svaret och äntligen kunde vi säga hej då och lämna toaletten.

Nu är klockan halv ett och både mamma och Hanna tycker att jag ska gå och lägga mig så bilder får ni se i morgon. På tal om, det första jag gjorde när jag kom till Tim var att lägga kameran på hans rum och där låg den snällt och väntade på mig tills vi skulle åka tillbaka till L.A. så har tyvärr inga bilder från Santa Barbra. Men det ger mig ju bara ännu en anledning till att åka dit igen!

Nu har jag vart i USA i ungefär två veckor men det tog inte alls lång tid innan jag började märka stora skillnader mellan USA och mitt kära Sverige. Just nu är den största skillnaden faktiskt bussarna. För det första, är det helt omöjligt att förstå sig på tidtabellerna och vart bussarna går. Efter att ha studerat en karta med alla busslinjer i två veckor så har jag äntligen hittat i alla fall bussar som går till skolan, till stranden och downtown L.A. Så det är väl på dom ställena jag kommer spendera mest tid nu i fyra månader. Jag skulle ju kunna hoppa på en buss och se vart jag hamnar, nu när jag är ledig menar jag, jag vill ju ändå se så mycket av L.A nu när jag är här. Men då finns det en liten hake, bussarna slutar nämligen att gå klockan åtta på kvällen. Förstår ni? Klockan åtta på kvällen!! Det är ju bara att höra med pappa hur många gånger jag är hemma före klockan åtta på kvällen så förstår ni hur jobbigt jag har det! Bussarna från downtown går i och för sig till senare på kvällen men då är det fortfarande fyra- fem kvarter mellan mig och där jag bor. Och som ni kanske vet är ett kvarter i USA och ett kvarter i Sverige är inte riktigt samma sak, så det är en gångväg på fyrtio minuter som jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Men det finns också mycket trevligt att säga om bussarna här i Kalifornien. Till exempel så kostar lokalbussarna (som går till L.A downtown) max ca tolv svenska kronor. Men det absolut roligaste är att man träffar så många sköna människor och man pratar faktiskt med varandra, inte som i Sverige alltså där alla sitter för sig själva och är tysta. Om vi har åkt buss här sex gånger så har vi träffat sex olika människor som alla har vart hur sköna som helst. Min personliga favorit är gubben som satt i löparkläder (på bussen?) och när han fick höra att vi pratade svenska sa "the only Swedish word I know is absolut." Eller Mr Gold som vi träffade i tisdags som hade slipat på ett filmmanus i 23 år utan att ha fått det sålt, men han sa att han aldrig skulle ge upp, bra inställning sa vi.  Sedan berättade han om alla platser vi skulle åka till i L.A. och att han kunde vara våran guide för tio dollar i timmen, vi tackade ödmjukt men avböjde. Senast idag träffade jag en trevlig kille från Peru som jag pratade lite med. Han är den som blivit minst förvånad när jag berättat att jag kom från Sverige. Jag tror inte riktigt han visste vad eller vart Sverige vad för något. Ironiskt nog så hade han det absolut bästa uttalet på mitt namn Hjalmar som jag hört här i USA (om man bortser från dom andra svenskarna). När jag är i affärer eller liknande och folk frågar om mitt namn brukar jag kalla mig för Karl.

Eftersom jag har ungefär en vecka kvar innan skolan börjar så tänkte jag åka till  Santa barbra som ligger en bit norr om Los Angeles där min kära vän Tim bor, han pluggar också på college. Jag hade inga större problem med att övertala dom andra svenskarna att hänga med mig så nu har vi hyrt en bil och i morgon bitti så drar vi norrut. Tim slutar inte skolan förens klockan sex i morgon kväll så på vägen dit tänkte vi slå ihjäl några timmar runt i Hollywood och Beverly hills (där är en mening man inte skriver allt för ofta). Det kommer nog bli en grym helg känner jag på mig. Men det är möjligt att det blir lite radioskugga ett par dagar men om NASA kunde snacka med sina gubbar på ca 384 400 km avstånd 1969 så ska väl jag kunna göra mig hörd från Santa Barbra 2011 kan man ju tycka.

Hej alla glada!

Nu har vi äntligen fått igång internet här i huset, för tillfället i alla fall. Det verkar inte vara jätte pålitligt men just nu funkar det.
Så jag kan ju börja med att berätta att än så länge så är allt skitbra här i Kalifornien! Familjen jag bor hos är supertrevliga och hjälper mig med allt, igår tvättade hon till och med åt mig!
Jag har vart en del i skolan på en slags orientation där dom berättade allt om hur det funkar med college och hur de e att bo i USA och sådana saker. Jag kommer inte ihåg så mycket men det mesta lär man sig väl efter hand. Dom hjälpte oss också att välja vilka kurser vi skulle läsa denna termin. Eller jag fick egentligen inte välja någonting för dom hade redan valt åt mig. För det första så väljer dom eleverna som redan går på skolan alla sina kurser på slutet av höstterminen så alla dom roliga kurserna är fulla. Och för det andra så måste vi som inte är från USA göra lite engelska och matte tester så dom vet på vilken nivå vi ligger på. Engelskan gick hur bra som helst och jag behöver bara ta en kurs. Men matten däremot, där gick det åt skogen så att säga. Fyra kurser måste jag ta. De vill säga en vare termin. Tji fick jag för att jag inte ha vart helt vaken på lektionerna i gymnasiet.
De största problemet jag har just nu är att jag har lite svårt att ta mig. Eftersom här nere i torrance där jag bor slutar bussarna gå klockan åtta på kvällen. Så om jag har vart uppe i LA en dag och kommer hem efter det så har jag en gångväg på ca 40 min att se fram emot innan jag är hemma. Så en cykel ska jag skaffa mig så fort som möjligt.

Annars så glider jag mest runt här i området och har det bra. Jag har träffat tre andra svenskar på skolan så just nu hänger jag en del med dom. Vi har vart på stranden en dag och så har vi vart ett par vändor uppe i LA. Bussen dit kostar bara 10 kr ungefär så det är lagom. I lördags var vi och kollade på NBA basket. Det var en upplevelse kan jag lova, jäkligt roligt att kolla på! Bor granne med en stor stor stor galleria också så där har plånboken blivit ett par kilo lättare. Men jag har bara köpt saker jag behöver mamma och pappa det lovar jag!!

Ska försöka ta lite bilder också på omgivningarna det lovar jag. Så ni får se hur jag har det.

have a good one som dom säger här i staterna....